En Oskriven Framtid

Klockan elva på förmiddagen för exakt tre år sedan förändrades mitt liv drastiskt, genom en trafikolycka. Den vardag som jag kände till byttes ut mot en skrämmande, orolig, främmande och hemsk ny vardag. Ingenting var sig likt! Första veckorna förstod man inte allvaret i det som hade hänt utan man var mest glad över att det inte blev "värre" och att man faktiskt var vid liv. Sen övergick gladheten till ilska när man förstod att livet aldrig skulle bli som det var igen, framförallt mycket ilska riktades till den som hade kört på mig och man ville att hon skulle få böta som jag gjorde.

Tillslut insåg jag att jag var tvungen att släppa min ilska för det som hade hänt och acceptera nuläget för att kunna gå vidare och bearbeta olyckan. Det var det första de sa på smärtkursen på rehab att man var tvungen att acceptera att det hade blivit som det hade blivit, för att klara av att gå vidare. Jag kan ju säga att det växte horn i pannan när de sa det, för jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur man skulle acceptera en vardag full med smärta, trötthet, oro och ett funktionshinder. Jag ville ju bara ha tillbaka mitt gamla liv där jag kunde få vara jämnlik de i min egen ålder.

Nu efter tre år kan jag förstå vad de menade! För man kommer till en punkt trots hemsk smärta och en arm mindre, där man inser att man håller livet för kärt för att prioritera bort det. För accepterar man inte läget som det är efter ett tag, bygger man inte heller upp ett nytt liv med allt bra som faktiskt finns kvar. Ordet acceptera betyder inte att jag har accepterat att det ska vara så för all framtid, för jag hoppas också innerst inne att jag ska bli bättre. Dock inser jag också att mitt liv aldrig kommer att se ut som innan, även om jag blir bättre.

Nu låter det kanske som att mitt liv är bra igen, men så är det inte. Varje dag när jag vaknar, känner jag hur det värker i hela min kropp och jag önskar för ett kort ögonblick innan jag slår upp ögonlocken att detta är en mardröm. När jag sedan slår upp ögonen inser jag att det är en ny dag, då är det bara att ta sig försiktigt ur sängen. Låta kroppen få ta sin tid att komma igång i tysthet, få i mig mina smärtstillande tabletter och sen sparka igång dagen. Mitt skadade liv består av mycket pappersarbete, kontakter med försäkringskassan, försäkringsbolag, advokat, sjukvården och medicinsk kontakt så som sjukgymnastik, hjälpmedelsbesök, läkarbesök med mera.  Att vara skadad innebär att man vissar dagar mår så dåligt av att vara i den situationen, att man bara bryter ihop!

Sen dagen efter man har brutit ihop, gäller det att rycka upp sig och titta på allt fint man har runt omkring sig som gör det värt att ta sig upp ur sängen. Jag har haft turen att under hela resan haft otroligt fina vänner och en underbar familj/släkt runt omkring mig, som har stöttat och hjälp till.

År 2011 är året då jag äntligen har känt att det har vänt lite. De senaste åren sedan olyckan har jag haft fullt sjå att överleva och hålla huvudet ovanför vattenytan. För då man har rest sig efter en smäll har det kommit en ny smäll och mitt i detta undrar man hur mycket man ska orka. Detta året har jag känt att jag under vissa perioder har haft lite mer ork till att bygga upp något och inte bara behövt överleva, då käftsmällarna har haft vissa mellanrum. Jag har tillsammans med en vän startat en lättgympa grupp, vilket betyder mycket för självkänslan och för det mentala. Med små steg har jag även börjat att använda min utbildning som sjuksköterska och börjat arbetsträna, vilket ger otroligt mycket även om det tar mycket energi/ork också. Jag vet att jag kommer att få fler smällar och bakslag, men det gäller att påminna sig själv om att inte ge upp! För livet är för värdefullt att strunta i.....





Snart är denna jobbiga dag slut.........