En del av mig....
4 dagar har gått sen jag bloggade sist och vissa av er undrar nog vad jag har tagit vägen! Tiden och orken till att blogga har inte funnits där då jag igår ställde till med tjejmiddag för min närmaste vänner. Fyller år på fredag, så det var ett sätt att fira samtidigt som jag kände att jag ville ge mina vänner en kväll där jag visade hur mycket de betyder för mig. Det är nämligen inte så ofta de får någon avancerad fika eller mat när de är här på grund av att jag inte orkar ta tag i det.
När man har en wiplashskada ingår kronisk trötthet i den problematiken. Ni som är friska vaknar varje morgon med en full hink energi efter ha sovit gott en hel natt, energi som räcker till alla era aktiviteter som ni vill göra under dagen. För oss som lever med smärta är det lite annorlunda, för hur mycket eller hur bra jag sover en natt vaknar jag ändå bara med halv full hink energi. Då förstår man ju rätt snabbt att den ekvationen inte går ihop med en hel dag. För att orka med alla måsten och aktiviteter man vill göra måste man prioritera och balansera sin energi. Gud vad jag hatar de orden ibland, vissa dagar önskar man att man bara kunde leva så som man ville utan att kroppen ska ha makten att bestämma vad man ska göra.
Den här bristen på energi och många måsten, gör att mina vänner/familj ibland kommer i skymundan. Jag väljer då att hellre träffas en stund och bjuda på köpta kex, än att jag ska stå och baka och sen inte orka träffas. I lördags valde jag att gå "all in". För att göra det krävdes planering under hela veckan, hushållning med vila, planerad mat som gick att göra under två dagar med mera. Jag valde att ge mer än god mat och trevligt sällskap, jag valde att ge mina vänner en del av mig själv för en kväll! En del som jag önskar att jag kunde visa betydligt oftare, men där den smärtan och tröttheten som jag känner idag gör det omöjligt!
Tack mina fina vänner för en underbar kväll!
