Arbetshjälpmedel!
Efter snart fyra veckors arbetsprövning, är det nu dags att börja titta på vilka hjälpmedel som behövs eller hur man kan anpassa sitt arbete. Pratade med en trevlig arbetsterapeut från arbetsförmedlingen i fredags, som ville veta lite om min problematik. Jag berättade även vad som hade underlättat och inte, så på måndag efter lunch kommer hon och hälsar på mig på jobbet.
Det här med hjälpmedel är verkligen en resa man måste igenom. Från början vill man inte ha de där sakerna, fast man egentligen behöver dem. Man vill inte inse att man är annorlunda eller att man behöver göra saker på ett annat sätt. Sen kommer man till en punkt där ilskan över att vara annorlunda, blir en drivkraft till att fortsätta att leva en bra vardag. För att göra det behöver man acceptera att man behöver vissa saker. Till en början enbart det nödvändigaste, men ju mer man vänjer sig så inser man att det även kan vara bra att ha de saker som underlättar och inte bara måstena. Vissa saker har jag såhär många år efter olyckan fortfarande inte accepterat och de kommer inte att finnas i mitt hem, men där handlar det mer om att inte känna sig besegrad fullt ut. Min kropp ska inte vinna över mig och alla hjälpmedlen symboliserar det.
Nu står jag inför en ny fas med arbetshjälpmedel och det är likadant där att vissa saker är ett måste för att jag ska orka jobba, medan andra kan underlätta. Just nu är jag i måste steget, men vem vet det kanske kommer. Det viktigaste för mig på jobbet är bara att inte känslan av att vara som alla andra försvinner! För det är just den känslan min arbetsprövning ger!
