En Oskriven Framtid

Blir så fruktansvärt arg och ledsen ibland....

Hur man än kämpar eller försöker och även faktiskt lyckas ibland, så räcker inte det till för vissa. Inget blir aldrig tillräckligt och jag vet inte riktigt hur jag ska visa det heller. För de personerna kan aldrig förstå hur min vardag ser ut, eftersom dom aldrig ser mina tårar när det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta vägen eller när jag nästan svimmar av utmattning. De går bara efter det man har uppnått trots skadan, inte kampen på 4 år för att tex komma ut i arbetslivet eller att kunna göra vissa saker igen som man gjorde innan. Det är tack vare mycket hårt arbete, många tårar, många yrselattacker, mycket fint stöd från nära och kära och lite jävla anama som har tagit mig dit jag är idag. Men trots att jag har ett jobb och gå till, så gör det fortfarande förbannat ont varje dag och kroppen känns som bly. Men det är mitt liv, som jag ändå försöker göra det bästa av....