En Oskriven Framtid

Tänk vad åren går snabbt. För tre år sedan i augusti köpte jag med stor rädsla min "lilla" bil och började köra igen. Det hade då gått två år sedan olyckan och fast att jag hade känt sug efter att börja köra igen den sommaren, var det med stor rädsla och ångest som jag satte mig i bilen första halvåret. Egentligen ville jag bara stänga dörren igen och gå in, men rädslan och ångesten förvandlades snabbt till ilska över vad den som körde på mig hade tagit ifrån mig. Så jag bestämde mig snabbt för att detta ska hon inte också få ta, utan med bestämda steg in i bilen trotsade jag alla obehags känslor. Det tog mig ett halvår innan jag egentligen tyckte det var kul att köra.

Idag känner jag att det är kul att köra, men reagerar gärna instinktivt med att bromsa när det kommer en bil för nära från sidorna. Det kommer jag nog få leva med, att det är kroppens försvar i med att den vet vad som hände vid olyckan. Igår gick min lilla bil sönder, något med växelspaken gick sönder så idag har den varit på lagning. Under hela dagen idag har jag verkligen känt vilken självständighet min bil ger mig och hur mycket den betyder för mig! Tänk att något så jobbigt kan bli alldeles alldeles underbart....