En Oskriven Framtid

Med en klump i magen av oro och förväntan åkte vi till Karlskrona i morse för att ha göra ENG undersökningen. För att komma till klinfys var det en virrvarv av gångar, men tydligen hade fler än vi haft problem att hitta eftersom det fanns en stor vägbeskrivning på andra sidan av remissen. 

När vi väl kom upp till väntrummet var vi andra man in, men det fylldes snabbt på med andra människor som skulle till andra undersökningar. Fler och fler blev uppropade och till sist var det bara vi kvar i väntrummet och min hjärna började genast spekulera om dom hade glömt mig!

Plötsligt kom en underbart trevlig kvinna och ropade upp mig och mamma traskade ner i cafeterian. Vi kom in i ett stort rum med en stor apparat och en brits som såg ut som en gynstol fast uppe vid huvudändan. Så fort jag hade lagt mig ner fattade jag att tanken var att armarna skulle ligga där för att hon skulle kunna sätta dit elektroderna lite lätt. Min dåliga arm stod först på tur och hon började med att sandpappra tummen, handleden och armbågen. Hon var väldigt tydlig och sa hela tiden vad hon skulle göra och hur undersökningen skulle gå till. Sen började hon fästa små plattor som hon kopplade in till olika ledningar. Nästa steg var att börja ge nervbanorna ström genom att ge dem en stöt, hela tiden hörde jag orden säg till om det gör ont så tar vi en paus. Grejen var att det aldrig gjorde ont, jag kände inte vad hon höll på med. Trots att jag inte kände något hoppade hela armen när stöten kom, glatt sa hon det är som en robot. Strömmen gör att armen rör på sig, trots att man själv inte har rört en fena. Vissa jämförelser kan göras med en död fisk som sprattlar trots att den är död.

Sen kom vi till den andra armen, jag tog ett djupt andetag och förberede mig på att det skulle göra riktigt ont. Hon gjorde om samma proceddur som på den andra och hon räknade ner för att ge mig första stöten. Ögonen var hårt sammanpressade och andningen ända uppe i halsen. Den första stöten kom, men det kändes knappt. Chockad utbrast jag var det inte värre än detta. Det blev aldrig värre och med en stor lättnad andades jag ut på tio som vi hade lärt oss på smärthanteringskursen.  Efter en timme var allt över och jag försökte pressa henne på information hur allt hade gått, vill ju så gärna veta vad det är för fel på armen och vad jag kämpar mot. När jag hade hoppat ner från britsen sa hon plötsligt du kommer att få göra ett EMG också om tre veckor och då kommer du få träffa en specialist från Lund.

Frågan är bara om detta är bra eller dåligt. Vad tror ni?