Tack för att ni finns mina läsare!
Har på den senaste tiden fått lite mer läsare och även underbara kommentarer! Är så otroligt tacksam över att ni finns och att få respons på det man har skrivit och känner innerst inne. Många av inläggen har man bearbetat en lång tid i huvudet innan man ens kan få ner det till ord! Återigen tusen tusen tack!
Jag började blogga för att slippa alla tankar som orsakade kaos i mitt huvud, när jag skrev ner dom blev jag av med tankarna på ett annat sätt. En annan anledning var för att folk runt omkring mig kunde hänga med på allt som hände med undersökningar, behandling och så vidare så att man slapp berätta allting när man träffades för då vill man bara prata om något annat och ha riktigt kul. Den tredje anledningen var att få kontakt med andra och berätta min historia, som kanske på något sätt kan vara till hjälp för någon annan.
Jag måste tro att jag har drabbats av min skada för att det på något sätt finns en meningen till det. Den kanske ska leda mig till att jobba med något inom detta området eller till någon annan plats där jag är nu. Skadan har förändrat mig som person till att bli ödmjuk till livet, man tar inte saker och ting förgivet längre. Man visar att man verkligen tycker om dem som man vill ha runt omkring sig och skjuter inte gärna upp saker till en annan dag.
Ödet var inte att jag skulle dö den dagen när jag blev påkörd, fast det var stor risk att det var så det kunde blivit i den korsningen. Där kör nämligen hur många lastbilar om dagen som helst och det tog väldigt lång tid tills min hjärna fattade att bilen stod mitt över vägen. Det måste finnas någon anledning till varför jag är kvar och hur jag ska leva i framtiden. Om man tänker så är det lättare att leva som det är just nu och kämpa vidare för att nå dit man ska!
Tror ni på ödet? Om ni har några andra frågor att ställa är det fritt fram, tycker bara att det är roligt!
