Ombytta roller!
De som jobbar inom vården får oftast en må bra känsla genom att hjälpa andra, hoppas de får det annars hör man inte hemma där. Jag har alltid känt en tillfredställelse hos mig själv att kunna göra det och det var därför jag läste vidare till sjuksköterska. Jag har alltid månat om integritet och respekt för att omvårdnaden ska bli så bra som möjligt!
När jag blev skadad blev det helt plötslig ombyta roller, vilket jag definitivt inte var van vid en längre tid i allafall. Den nya rollen gjorde mig oerhört frustrerad i början och jag blev irríterad då någon försökte hjälpa mig. Jag vill ha hjälp men ändå inte... Förstår att man som anhörig varken vet av eller till hur man ska bete sig. Det är även en balansgång hur mycket hjälp man egentligen ska få, då vardagssysslorna även fungerar som träning. Rådet jag kan ge är nog att vara så öppna mot varandra som möjligt och att man som anhörig försöker läsa av den som behöver hjälp. Det är viktigt att den som ber om hjälp också talar om vad man vill ha hjälp med och att man även talar om när man vill försöka själv. På så sätt undviker man onödiga konflikter, sen kan man nog ändå säga att jag aldrig kommer att vänja mig fullt ut att inte klara mig själv.
I sju har vi varit stödfamilj åt en tjej, efter så många år har hon blivit som en extra syster för både mig och Ida. Hennes helger hos oss har betytt oerhört mycket för mig i vinter och vår, även annars med men på ett annat sätt. Hon ger oss en spontan glädje och en känsla av att man verkligen känner sig behövd. Den känslan gör att man känner sig oerhört lycklig och glad! Du betyder mycket för oss våran lilla tjej!
En annan som verkligen får en att fundera på något annat är min lilla katt Nelly. Alla hennes galna upptåg och bus gör att man ler och blir alldeles varm i kroppen! Hon är min lilla minsting, som också betyder väldigt mycket för mig!
När jag blev skadad blev det helt plötslig ombyta roller, vilket jag definitivt inte var van vid en längre tid i allafall. Den nya rollen gjorde mig oerhört frustrerad i början och jag blev irríterad då någon försökte hjälpa mig. Jag vill ha hjälp men ändå inte... Förstår att man som anhörig varken vet av eller till hur man ska bete sig. Det är även en balansgång hur mycket hjälp man egentligen ska få, då vardagssysslorna även fungerar som träning. Rådet jag kan ge är nog att vara så öppna mot varandra som möjligt och att man som anhörig försöker läsa av den som behöver hjälp. Det är viktigt att den som ber om hjälp också talar om vad man vill ha hjälp med och att man även talar om när man vill försöka själv. På så sätt undviker man onödiga konflikter, sen kan man nog ändå säga att jag aldrig kommer att vänja mig fullt ut att inte klara mig själv.
I sju har vi varit stödfamilj åt en tjej, efter så många år har hon blivit som en extra syster för både mig och Ida. Hennes helger hos oss har betytt oerhört mycket för mig i vinter och vår, även annars med men på ett annat sätt. Hon ger oss en spontan glädje och en känsla av att man verkligen känner sig behövd. Den känslan gör att man känner sig oerhört lycklig och glad! Du betyder mycket för oss våran lilla tjej!
En annan som verkligen får en att fundera på något annat är min lilla katt Nelly. Alla hennes galna upptåg och bus gör att man ler och blir alldeles varm i kroppen! Hon är min lilla minsting, som också betyder väldigt mycket för mig!
Kommentarer
Postat av: Sindarin
Jag läste om dig i Malins blogg och jag ska definitivt komma tillbaka och läsa mer. Av det lilla jag hunnit skumma hittills och den bild Malin gett av dig kan jag bara säga: tappert kämpat, fortsätt kämpa och ge aldrig upp =)
Trackback
