Att något så enkelt kan vara så svårt!
Vissa dagar när jag har fixat lunch blir man mer frustrerad än andra när kraften och energin inte räcker till! I två dagar nu har jag fixat lunch till mig och min syster eftersom hon är sjuk, annars har hon fått ta över den sysslan sedan olyckan eftersom orken oftast inte räcker till mer än frukost.
Idag hade vi tillsammans kommit överens om att vi skulle ha tonfisksallad till lunch eftersom det var lätt att svälja när man har ont i halsen. Jag började med att spetsa fast grönsak efter grönsak på min fixbräda och hacka dom långsamt och försiktigt för att sedan slänga ner bitarna i en bunke. Ju längre in i salladens land jag kom desto mer började jag känna att energin i kroppen började ta mer och mer slut. Jag kände hur frustrationen kom närmare och hur ögonen började att tåras av besvikelse att jag inte orkade med en sån banal sak själv. Ida frågade mig gång efter gång inne från vardagsrummet om hon inte skulle hjälpa mig med något, men ståndaktigt kom bara ett nej jag fixar detta vila du bara från min mun. Jag ville bara klara detta själv och för en skull visa för alla att jag klarade att fixa en hel måltid själv.
Jag gjorde den klar, men till ett väldigt högt pris. Efteråt fanns bara en sorgsenhet och besvikelse inom mig att min kropp inte klarade av en sån banal och vardaglig grej längre. Vissa dagar är sådana och det är väl bara att acceptera det. Många av er ser en sådan syssla som något självklart att klara av och till och med ibland som ett måste, men tänk istället på att uppskatta att ni bara kan göra en sådan syssla i förbifarten nästa gång ni står där vid spisen! Oftast uppskattar men inte sådana sysslor från det är försent!
