En Oskriven Framtid

Ibland känns det som om man hade kunnat skriva hur mycket som helst på bloggen, för det är så mycket tankar och funderingar som virvlar runt i mitt huvud just nu! Igår när hela familjen satt i soffan började vi diskutera det här med att vara familj i en krissituation, vilket innebär att alla roller som man hade i familjen innan helt plötsligt ändras och inte längre är lika givna. Det var inte bara mitt liv som förändrades den dagen jag blev påkörd, utan även min familjs vardag blev drastiskt förändrad. Den största förändringen var att jag fick flytta hem igen, efter att bott 1,5 år helt själv och byggt upp ett eget liv.

När jag gick och la mig igår snurrade den tanken runt i mitt huvud och jag började tänka på vad som hade förändrats från innan olycka till efter. Det första som slog mig var hur min syster roll och min roll har förändrats. Från att jag som storasyster var den som ordnade allt, planerade och gärna hjälpte till överallt till att bli den som inte orkar mer än allt som jag måste. Min lillasyster var genast den som fick ta mer ansvar, fixa lunch, hjälpa mig med håret och rutinerna på morgonen, skjutsa mig överallt och så vidare. Hon fick bli den personen som jag var innan plus mycket mycket mycket mer.

Att gå från att hjälpa andra till att vara den som hela tiden får hjälp är en stor kontrast och från början även en stor sorg. Att inte längre bara få vara lillasyster utan bli personlig assistent hemma är också en stor kontrast och vad jag tror även det en stor sorg. Istället för att bara få vara systrar som pratar skvaller, går ut och fikar, sätter upp varandras hår för man vill det och inte för man måste, torkar varandras tårar då någon har det jobbigt eller har blivit sårat blev det en relation med fokus på att hjälpa den andre med vardagen. Ett syskon ska vara en trogen och given vän för livet!

Vad händer då relationen helt plötsligt handlar mest om att ställa upp för att ens syskon behöver det och många av de andra delarna trycks undan. Oftast är det inget val man har som syskon eller förälder att ställa upp när någon i familjen behöver en utan man bara gör det. Funderade mycket på det i natt om man egentligen verkligen ska se det som en självklarhet utan istället som ett val var och en gör. Om det inte är ett val man tar själv som vårdare blir relationen mellan den som behöver hjälp och den som ger verkligen bra? Om mycket bygger det på ett krav att hjälpa växer kanske känslor som ilska över att allt inte är som vanligt fram. Jag tror att det viktigaste är att man pratar med varandra när rollerna i ens familj ändras för att hitta en ultimat lösning för alla och inte enbart för den som är sjuk eller skadad.

Vad tycker ni! Är det en självklarhet att en familjemedlem ska hjälpa den individen i familjen som har sänkt funktionsförmåga att klara sig själv eller är detta ett val var och en har rätt att göra?