En kamp helt i onödan...
Idag känns livet verkligen orättvist på alla sätt och vis. Ibland kämpar man och kämpar men får ingenting för det, varför ska man då fortsätta stånga sig blodig! Som sjukskriven behöver man inte bara leva med ständig smärta och funktionshinder utan man måste även genomgå kränkade behandling och svåra prövningar för att bygga upp sitt liv.
Först och främst är det en jätte lång process att bara ta beslutet om en åtgärd för att man ska kunna bygga upp sitt liv igen, vilket innebär att man vänder och vrider på allt och känslorna är som ett stort kaos inombords! Efter månader av kaos är det sedan dags att ta i tag i saker och ting, men när man väl gör det så bemöts man i vissa fall av respektlöshet och kränkade behandling. Saker som är väldigt privat och som man knappt delar med sig för någon nära sätts på sin spets och det är inget man kan göra mer än att acceptera att det är så och svälja det.
När man väl har gått igenom allt detta får man ändå ingen hjälp, utan man är tillbaks på ruta ett och man har kämpat helt i onödan. Ibland känns det som att man lever i ett samhälle som inte är till för alla, det finns en klick personer som tillhör de luddiga fallen och inte ingår i någon klar grupp och de lagar och regler som gäller för det. Har inte jag med rätt att få leva ett självständigt liv precis som alla andra!!!!!!!!! Är inte detta ett samhälle för alla?????????????????? Tydligen inte.....
