En Oskriven Framtid

Satt och sökte lite på google för skojs skull och då hittade jag denna bilden....




Tyckte att den passade in lite på en känsla jag har haft ett tag nu, känslan är att inte alltid räcka till. Det är något som jag vet att vi är många som brottas med, men för mig blir det så oerhört tydligt. Det är så många jag vill hinna träffa varje vecka, men oftast orkar jag inte hälften. Det är inte alltid att jag inte har tiden att träffas, utan oftast faller det på att jag har så ont att jag behöver vara hemma eller att jag är för trött. Min kropp orkar som ni vet inte med så mycket på grund av ständiga smärtor med mera som tar mycket energi. Hur jag än försöker planera och vara duktig, så räcker det ändå inte i slutändan. Detta gör att man blir besviken och ledsen för att man inte orkar vara med på allt alla andra klarar och orkar. En del av en är väl även rädd för att man ska bli bortglömd och inte lika mycket medräknad för att man inte är lika pliktrogen som innan!

Egentligen ska man ju tänka tvärtom än att bli ledsen och besviken, man ska uppskatta den timmen man träffade den vännen idag eller ringde det samtalet istället för att fokusera på att man inte orkade träffas tre timmar. Visst är det hårt precis när man går därifrån och tårarna gör sig påminda, så kan det ju faktiskt vara värre. Det gäller nog att göra precis som på bilden, att ta den enkla vägen. Jag tror att vi människor gör saker och ting mer komplicerat än vad det är ibland, tex så kan man ju träffa vänner och familj i samband med den vardagliga promenaden osv. Man behöver inte göra så stor grej av det, utan det viktigaste är väl egentligen bara att man träffas och inte hur, när och var!