En Oskriven Framtid

Jag har varit som en zombi denna veckan efter att ha tagit ut mig rejält förra veckan! Tröttheten är en del av mig sedan olyckan och något som är nästan lika jobbigt att kämpa mot som smärtan. Huvudet och viljan säger en sak och kroppen med tröttheten en annan.


Min mask som jag gärna tar på mig visar oftast inga spår av smärta eller trötthet, för jag vill inte att någon ska se hur trött jag är eller hur ont det gör. Jag vill visa att jag är stark utåt fast jag vissa dagar egentligen bara vill gråta för att det gör så ont. De som känner mig ser bakom masken och in i ögonen som är själens spegel, för det är där spåren av smärta och trötthet syns.


Under smärtkursen fick vi lära oss att portionera ut vår kraft under dagen, med vilpauser emellan för att inte ta ut oss och återhämtningen skulle bli för lång. Detta är dock lättare sagt en gjort... I 22 år har jag levt på ett sätt och gjort vad jag har velat, utan att ha behövt att tänka på att stanna upp och vila. Helt plötsligt måste man planera och prioritera, vilket man inte vänjer sig vid över en natt. Smärtkursen satte igång tänket att ändra sin vardag till det bättre och leva efter sina nya förutsättningar, men sen är det en lång väg att göra det i praktiken. Jag har efter ett år kommit så långt att jag har en eftermiddags vila varje dag och att jag försöker fördela tider och annat över veckan, men jag har en lång väg kvar! 


Idag har jag haft en riktig ´"bara va" dag, utan krav och tider. Såna dagar är viktiga för mig ibland! Man kan gå i myskläder hela dagen, kan vila hur mycket man vill osv.. Så nu ska blir det fortsatt softande för mig!