En Oskriven Framtid

Ibland gör man så dumma saker mot sig själv att man borde ha stryk. Igår fick jag för mig att jag skulle prova att baka kanelbullar helt själv, det är en viss känsla att kunna säga att jag har gjort det. Dum som jag är nöjde jag mig inte bara med en sats utan jag skulle göra dubbel, så den räckte ett tag. När jag hade gjort degen och den hade jäst insåg jag hur mycket deg det låg där på bakbordet. Övermänskligt mycket om ni frågar mig, i bakgrunden stod även mamma och insåg att hon behövde rycka in. Efter att ha svalt min stolthet lite så tackade jag ja till mammas hjälp och tillsammans bakade vi ut degen till ca 100 bullar som resultat.

Bullarna blev i slutändan kanon, men jag konstaterade att jag hade lärt mig en läxa. Varför nöjde jag mig inte med en sats eller varför bad jag inte om hjälp direkt, men det är ju lätt att vara efterklok. Innerst inne vet jag varför jag ville göra det själv, för att få bättre självkänsla och att kunna göra en sak som en egen person. Detta tar de flesta för givet, men så ser inte min vardag ut. Det mesta jag gör måste någon annan vara med och tillslut känner man att ingen räknar med att jag kan göra något själv. Man är så van att jag har hjälp....