..............
Idag är det en riktigt tuff dag!
Det finns hopp!
Fy vilken månad detta har varit! Ibland undrar jag om jag har varit riktigt elak i ett tidigare liv och att man blir straffad för det i detta livet, eftersom allt hela tiden ska vara så jäkla kämpigt. Det räcker inte med det man har utan det läggs hela tiden på ännu mer saker som försvårar allt.
Efter några dagar med över 39 graders feber och kraftig halsfluss är man äntligen under 38 graders strecket igen och orkar sitta lite upp. Har ont i hela överkroppen efter så här många dagar helt liggande i sängen, kan knappt utgöra var i nacken och skulderbladen jag hade ont innan för allt annat gör lika ont. Så idag blir det att traska runt i huset, utan en livvakt bakom sig. Har hållt på att tuppa av hela tiden i några dagar nu så någon har fått hålla mig när jag har gått till toa och matat mig för att jag inte kunde hålla skeden.
Tack för era värmande krya på er kommentarer!
Snälla sluta...
Sluta göra så förbannat ont, det räcker nu....
Mitt första offentliga uppträdande!
Trots att det var en oförglömlig kväll var det en jobbig kväll rent fysiskt för min kropp. Att sitta på en pinnastol utan något stöd för nacken och utan att kunna resa sig upp på en timme är en ren mardröm. Man känner sakta men säkert hur huvudet blir svårare och svårare att hålla upp och hur smärtan i nacken blir mer och mer brännande.
När andra akten började frågade mamma mig ska du inte ta på dig din halskrage. Hade lagt ner den i nödläge i fall det blev för jobbigt! En känsla av besvikelse kom att jag inte orkade härda ut en hel kväll kom och innerst inne kände jag hur jag tyckte det var pinsamt att ha den på inför 1000 personer. Så det slutade med att jag sa nej jag behöver den inte!
Det tog inte många minuter in i andra akten innan det var outhärdligt och att koncentrationen försvann mer och mer mot scenen. Jag började tänka hur dum jag är att jag låter min personliga stolthet förstöra en fantastisk kväll. Så jag viskade till mamma kan jag få min halskrage och sjal från väskan. Jag sänkte huvudet och tog på min halskrage, sen snabbt som ögot virade jag min sjal runt halskragen. Visst såg man att jag fortfarande hade den på mig men på något sätt kändes det bättre för mig.
Så nu mina vänner har jag gjort mitt första offentliga uppträdande med halskrage, vilket jag faktiskt är lite stolt över!
Varför kan man inte bara vara lite trevlig...
Varje gång jag är ute och ska handla något är det ett moment som jag riktigt bävar inför. Det är att betala, vilket är något du oftast gör några gånger per dag i olika sammanhang. Redan när jag står i kön kan jag känna hur paniken börjar komma krypande att det ska gå så snabbt som möjligt att betala. Har inhandlat en liten portmonnä vilket gör hela proceduren några sekunder snabbare. Första delmomentet är att snabbt ta fram pengar eller kontokort genom att klämma portmonnän mellan höger benet och disken för att inte folk ska börja pusta bakom en i kön. Del två är när kassörskan säger har du legitimation också? Samma procedur som innan utspelar sig och hon blir nöjd. Del tre är att knappa in sin kod eller skriva på det där förbannade kvittot som aldrig ligger stilla och som kassörskan inte uppfattar att jag behöver hjälp med att hålla fast. Del fyra är när du ska stoppa ner alla kontokort och kvitto i plånboken igen.
Idag när jag var på apoteket för att hämta ut medicin och köpa schampo och balsam var det samma procedur som jag nämde ovanför. Skillnaden mellan att det bara var en stressig händelse till att bli en oerhört frustrerande händelse var en stressad kassörska. Kön bakom mig var lång och jag hade precis lyckats att lägga ner plånboken i väskan och skulle övergå till det sista momentet att packa ner mina varor. Hur mycket jag än snabbade mig hann jag inte komma ur vägen på bandet där grejerna låg innan nästa började betala, även om det var varannan kund system. Precis när hon skulle börja med nästa kund på min sida råkade hon titta mot mitt håll och såg att alla mina varor låg kvar på bandet. Hon avgav ett stort stön och sa sedan med en irriterad stämma ojdå, jag får nog hjälpa dig att packa ner dina varor. Hon slängde flaskorna och medicin påsen i en kasse och gav mig en irriterad blick. Arg och frustrerad att jag inte ens fick försöka själv eller att hon inte ens frågade om jag ville ha hjälp gick jag därifrån...
Tycker inte ni som jag att det ingår att vara trevlig och kundvänlig när man arbetar inom service yrkena?
Vissa dagar önskar man att man aldrig vaknar...
Idag är en sådan dag, huvudet känns som det ska sprängas, nacken lever sitt eget liv i ostadighet, och det känns som om man har en hel myrstack som har byggt bo i höger armen. Smärtan är så outhärlig att man inte vet vad man ska ta vägen. Att ligga, stå, sitta har ingen betydelse för det gör lika ont oavsett. Idag känner jag mig som ett djur i en bur eller fånge i min egen kropp.
En sådan dag som idag vill jag inte kämpa mer mer, vill inte ha det så här längre. Tankar som kretsar runt i huvudet är ska jag ha det så här hela min framtid? När man har så här ont är det en viss panik som kommer krypande för man vet inte vad man ska ta sig till. Jag önskar att jag kunde fly till en plats där det inte fanns smärta eller där man inte har några begränsningar.
Ligger i sängen och väntar på att mina extra mediciner ska börja göra sitt jobb, så att lite går bort av det onda i mina kropp ska försvinna. Då kan man sluta gråta och bita ihop istället resten av dagen och bara härda ut. . . . ..
Vilken morgon!
Idag tog det i alla fall priset, vattnet försvinner lite då och då har vi märkt. Trots de ville jag duscha i morse eftersom jag vill vara fin när jag träffar P, duschen där uppe fungerade inte på grund av att trycket på vattnet inte var tillräckligt högt. Därför tog jag mina grejer och traskade ut till en dusch som låg på gavlen där vi bor. Jag öppnade dörren och redan vid första inblicken såg jag hur motbjudande hela duschningen kom att bli. Nöden har ingen lag så det var ju bara att traska in i skiten på golvet och den äckliga mögel doften. Väl inne funderade jag var jag skulle lägga mina grejer, det fanns ingenstans att hänga eller lägga det, de fick bli vasken. Klädde av mig på rekordfart med en arm och skulle ställa mig i duschen.
Väl inne i duschen såg jag hur låg duschstången var, vilket inte var särskilt lysande när man är 1,79 cm lång. Jag kan ju inte hålla i duschmunstycket pga min arm, därför var det inget att be för än att krypa under den och stå som en dvärg. Det värsta var när jag satte på vattnet kom det knappt någon stråle, så hela duschningen tog jätte lång tid och orsakade att jag fick mer ont,. Ändå kom jag ut med håret med hälften balsam och schampo kvar, vilken morgon!
Nu lämnar vi i allafall det här råtthålet och kör vidare mot Örebro!
Jag är inte unik..
Jag blev helt tom inombords när jag läste detta, för jag har ju liknande problem med försäkringskassa och försäkringsbolag. Som tur väl är har jag en advokat som sköter allt praktiskt och all kontakt utåt, vilket är en underbar känsla att inte behöva ha riktigt full kol och lägga massa energi på det. Det är också en trygghet med en advokat, för då slipper man risken att bli lurad. Om en från försäkringsbolaget hade ringt mig och sagt du får 5000 kr för inkomstförlust, hade jag ju tagit det för jag har ju inte en aning om vad som är rimligt i dessa kretsarna!
Innerst inne har jag naivt hoppats på att mitt fall skulle vara rätt så unikt, vill inte att andra ska behöva kämpa mot myndigheter så som jag har gjort. Det är inte så Sverige ska vara, vi har ju ett land med ett skyddsnät för alla, det trodde jag i allafall. Ju längre tid som jag har varit skadad ju mer liknande fall har jag stött på, vilket gjorde att jag insåg att det var nästan vanligare att man får problem med försäkringsbolag och försäkringskassa än man inte får det.
Ett Sverige med skyddsnät finns inte längre heller, inte för dom som hamnar mellan stolarna. Detta hände i mitt fall eftersom jag kämpade klart min utbildning, helt plötsligt stod jag mellan att vara studerande och vara arbetstagare. Då är det ingen myndighet som har ett givet ansvar att ta hand om en, vilket gjorde att försäkringskassan skyllde på socialen och socialen på försäkringsbolaget.
Ett halvår senare har fortfarande inget tagit på sig ansvaret, utan det maler sakta både hos försäkringskassa och försäkringsbolag. Det har i sin tur orsakat att jag inte längre har en egen bostad eller egen inkomst. Samtidigt har kostnaderna för läkemedel, besök inom sjukvården och behov av hjälpmedel ökat, vilket i sin tur kostar pengar. I mitt fall har jag turen att jag har en underbar familj som hjälper mig. Tycker ändå att något är fel när man som 23 åring har byggt upp ett liv, då ska man inte behöva att bli ett barn i beroende ställning igen för att samhället inte ställer upp.
Är det rätt att den enskilda individen ska ta på sig ansvaret när inte samhället gör det?
Alzeimhers light..
En levande bok som hade lätt för att lära och komma ihåg saker, meningen jag nyss skrev var en beskrivning av mig innan olyckan. Att komma ihåg saker man nyss läst var en bagatell och jag siktade alltid att nå så långt som möjligt på alla tentor och i skolan när jag växte upp. Jag kunde pressa mig själv väldigt långt, vilket både var en fördel och nackdel. Många gånger pressade jag mig alldeles för långt och ställde alldeles för höga krav på mig själv. På senare år har jag lärt mig att det räcker att göra sitt bästa och vara nöjd med det, mer kan du inte göra.
Efter olyckan förändrades mitt liv på många olika sätt, bland annat närminnet. Jag kunde tex känna igen personer på stan som jag hade träffat innan, men helt plötsligt kom jag inte ihåg deras namn. Likadant när jag ska gå till affären och köpa tex tre saker, när jag väl kommer fram till affären har jag glömt vad jag ska ha och virrar runt som en jagad kanin mellen fruktdisken och köttdisken tills att jag får syn på det som jag skulle köpa. Då går det upp ett ljus för min hjärna att just det de var det jag letade efter.
En annan svårighet som har kommit efter olyckan är det här med att urskilja vilken som pratar när man är många. Det tar längre tid för min hjärna att bearbeta informationen man tar in när någon säger något och sen formulera ett svar. Pratar många i mun med varandra vet jag inte riktigt vad som är sagt och frågar någon mig något då, blir det oftast att jag säger ja eller nej eller bara ler. Jag vet då helt enkelt inte vad jag ska svara på! Sitter jag och pratar koncentrerat med en person och sedan någon avbryter mig har jag inte en aning om vad jag var i samtalet. Tappar lätt den röda tråden när man är många, därför blir det då att man blir lite tystare än vanligt på grund att man inte hänger med i alla samtal.
I fortsättningen blir det helt enkelt att skriva ner så mycket som möjligt för att inte glömma saker och ting, då behöver man inte reta sig på att det har blivit så här. Konstigt att något som inte har med nacken att göra kan bli så påverkat för att man har ont!
Vad tror ni alzeimhers light?
