Avstämningsmöte med försäkringskassan!
Efter många turer med försäkringskassa så är jag nu med i deras system och har fått en handläggare. Förvisso har jag aldrig träffat henne, men idag är det alltså dags. Klockan ett idag är det dags för avstämningmöte på smärtrehab för att lägga upp lite framtidsplaner. Som tur väl har jag Monica, sjuksköterskan på rehab vid min sida som kan stötta och hjälpa mig med att få fram det jag vill ha sagt om jag tappar tråden. Förutom att vi ska delta på mötet så ska även min läkare på rehab och en man från arbetsförmedlingen vara med.
Under hösten har jag och Monica diskuterat och funderat över vad jag skulle kunna arbeta med i framtiden och hur vi skulle lägga upp det för att det ska bli så bra som möjligt i framtiden. Det som jag känner är viktigast är att vi tillsammans på mötet hittar ett koncept som fungerar på lång sikt, eftersom jag är så ung vill jag arbeta tills jag är pensionär när jag har väl har fått det att fungera igen. Det känns viktigare att rehabiliteringen både den medicinska och arbetslivsinriktade får ta den tiden den behöver för att det ska kunna hålla sen. Jag tror att grunden måste vara stark för att den inte ska raseras under livets gång, självklart blir man aldrig färdig med sin egen rehabilitering utan den pågår hela livet genom att man får olika erfarenheter.
Jag är bara så rädd att försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska köra över mig imorgon och tvinga mig att börja arbetspröva tidigare än vad jag klarar av. Jag vill börja gå på studiebesök när det nya året börjar, men jag orkar inte ha några krav på att prestera på en arbetsplats ännu genom arbetsprövning. Man måste ju först veta vad som skulle kunna fungera...
Eftersom jag aldrig har varit på sådana här möten innan och bara hört massa negativt om det, får jag bara en stor klump i magen av bara tanken. Tänk om dom inte ser mina problem utan bara kör över mig...
Akupunktur för första gången!
Strax efter lunch begav jag mig mot sjukhuset och rehab för tejpning av min sjukgymnast och samtal med Monica. När jag hade satt mig i min favorit stol i väntrummet kom Ia sjukgymnasten springande och sa att Monica skulle vara med på tejpningen för att tejpen inte skulle sitta i vägen för nålarna. Då kom min lilla hjärna på att vi hade pratat om att prova akupunktur denna gången, men på något sätt hade väl min hjärna förträngt det.
Vi började att tejpa in min axel som vi drar bak med den kinesiska tejpningen eftersom min arm bara hänger vid sidan kommer axeln i ett konstigt läge. Nu har vi hittat ett ultimat sätt att tejpa för axeln så det känns bra igen, vilket känns alldeles underbart. Mitt i all tejpning kom min läkaren in med en ny tid till mig eftersom den jag hade idag hade blivit flyttad eftersom jag inte hade gjort någon ny undersökning ännu.
Insvept i en filt traskade jag sedan över från Ias rum till Monicas rum för att prova dom små nålarna. Ska tillägga att jag inte är rädd för att bli stucken sen jag började sjuksköterskeprogrammet, så jag såg hela upplevelsen som något positivt för att bli lite bättre rent smärtmässigt. Jag satte mig bekvämt i massage stolen och Monica gosade till det med kudde och allt. Efter det var det dags att hitta punkter där hon skulle sticka in nålen, tro mig det kändes när hon hittade dom. Sen märkte hon med en liten penna var hon skulle göra insticket och sen var det dags för nålarna. Denna gången fokuserade vi på nacken och det blev framförallt vänster sida där jag har fått en viss överbelastning pga att jag enbart använder den sidan i vardagen.
Vi tog det försiktigt denna gången för att se så jag inte blev dålig och började med att sitta med nålarna en kvart. Efter halva tiden snurrade hon på nålarna och då fick man nån konstig tung känsla i armen, skuldran och axeln på vänster sida. Det var ett bevis på att hon hade hittat rätt! När nålarna sen var ute och man skulle lägga sig på bristen kände man sig helt omtöcknad och var helt knallröd i ansiktet.
Efter att ha vilat en stund blev det att gå inom lab för att ta några prover och sen promenad hemåt igen. När jag kom hem kände jag mig helt slut och har nu legat och vilat i två timmar. Känner mig fortfarande helt färdig, men det blir att hänga i några timmar till eftersom vi har bokat biljetter att gå på bio ikväll familjen. Så nu gäller det bara att hålla ögonen öppna framför "Flickan som lekte med elden" och vila i morgon när man är ledig! 
Sista gången på bildterapin!
Det tog några gånger innan man kom in i hela rutinen och det var först då det gav något. Det är först när man inser hur man ska göra då man vet vilka resurser man har. Vid ett tillfälle började penseln eller svampen plötsligt att måla det jag kände och när bilden var färdig blev det så konkret vad jag kände och tänkte. Jag har insett vilka färger som för mig är glada och vilka som är sorg och ledsamhet. Svart är en sådan färg som innebär smärta och dysterhet när jag tittar på en bild, ändå är många av mina bilder svarta.
Jag tror att det är mycket som jag har gått och bärt på inom mig sedan olyckan som kommer ut i bilderna. När jag har fått ner det på papper blir det lite lättare att bearbeta och lägga det bakom mig. Efter att vi har målat tittar man på varandras bilder och gör om den till sin egen. Jag och Malin ser mycket likheter i varandras bilder och vi kan läsa av hur den andra känner innanför bilden, detta är otroligt skönt att känna. Att någon tänker likadant när vi båda är i en extremt påfrestande situation.
Nu är det alltså slut, så nu får jag väl ta fram papper och pennor här hemma om det är något jag behöver få ur mig. Ska titta på mina bilder och se om det är någon jag vill dela med mig till er alla, såfall kommer det en bild!
Har ni provat bildterapi?
En fullspäckad dag!
Först på schemat stod ett besök hos läkaren, för att diskutera hur vi skulle göra med min smärtlindring och hur vi skulle gå vidare med armen. Efter mycket diskuterande fram och tillbaks beslöt vi oss för att höja Norspan plåstrena ytterligare för att smärtan skulle vara på en accetabel nivå istället för att varje dag ska vara en ständig kamp för att ta sig upp ur sängen. För att bestämma hur vi skulle gå vidare med armen ringde hon en kollega i Jönköping för att diskutera olika alternativ. Kommer inte gå in på detaljer eftersom jag vill tänka på det själv först utan talar bara om för er att det kommer göras fortsatta undersökningar.
Efter det var det dags för lunch och som tur väl är har man en underbar arbetsterapeut som följde med mig till matsalen och hjälpte mig med brickan och åt tillsammans med mig så jag slapp sitta ensam.
Klockan halv ett var det dags för helkropps massage, vilket faktiskt gick bättre än all förväntan. Fick rådet att fokusera på andningen när hon masserade ryggen och nacken, vilket gjorde det hela lättare att koppla av när man kände beröring på de ställena som gjorde ont. Ibland kom jag på mig själv att jag höll andan och spände hela kroppen när hon masserade där, men fokuserade jag igen kunde det faktiskt emellan åt bli skönt. Resten av kroppen var helt ljuvlig och efter massagen kände jag att ett visst lugn hade infunnit sig. Jag kände då också att jag faktiskt hade fler delar på kroppen än dom som gjorde ont, oftast blir det fokus på det negativa att man glömmer de bra delarna. Ska bli spännande och se om det känns bättre nästa gång.
Efter det stod tejpning och att måla på schemat. Tejpningen blev lite annorlunda från dom tidigare gångerna, eftersom vi fokuserade mer på axeln denna gången. På grund av att armen hänger vid sidan åker axeln fram, vilket leder till sned vridning i ryggen så nu testar vi en tejpning för att förhindra det! Resultatet av mitt målande blev en målning av min kropp och vilka delar som gör ont och som inte gör ont. Runt gubben var det en ljusblå himmel som föreställde ett lugn runt omkring kroppen!
Vad har ni hittat på idag?
Svart och gult!
Nytt på mitt rehab schema framöver är bildterapi varje onsdag eftermiddag mellan klockan ett och tre. Vet inte riktigt vad det hela innebär fullt ut, men jag antar att det är något liknande som jag har gjort själv med min arbetsterapeut. Vi är fyra stycken från vår smärthanteringsgrupp som ska gå, sen vet jag inte om det är fler från något annat team. Det återstår att se när det börjar nästa vecka, första gången skulle varit idag men den blev inställd.
Förra gången jag målade fick jag ligga och ha avspänning en liten stund som hon lotsade mig i genom och sedan skulle jag tänka på en färg eller färger som symboliserade hur det kändes i min kropp. För mig fanns det bara två färger i huvudet när jag tänker på vad som händer i kroppen och den kamp som hela tiden utkämpas i mitt inre. All smärta symboliseras av svart färg och allt det som kämpar emot som tex min envishet, hoppet, mina vänner och familj symboliseras av gul färg. Det svarta har i nuläget övertaget, men det gula tränger sig in i det svarta och försöker hela tiden bli dominerande. 
Innan lunch ska jag till kuratorn och prata av mig lite, missade ju tiden förra veckan i med att jag var sjuk så jag känner att det finns ett visst behov. Det har ju varit en liten nerförsbacke en månad nu och då är det alltid lite extra tankar och käbslor som cirkulerar i huvudet. Det är så skönt att ventilera dom med någon, vilket gör att det blir någon viss ordning i allt kaos!
Vilka färger symboliserar något roligt/tråkigt för er?
Sista delen av smärthanteringskursen!
Tänk att ett helt gäng människor slås samman för att de delar ett gemensamt problem, att leva med ständig smärta. Från början var det en försynt grupp, där ingen riktigt vågade öppna sig och dela med sig av vad man kände. Sen började en att öppna sig, vilket ledde till någon domino effekt, fler och fler vågade berätta hur det verkligen var hemma hos dem och vad de kände!
Tillsammans har vi tränat avslappning, fysisk aktivitet, pratat om sömnen, kosten, stress och smärtans fysiologi med mera. I början funderande man mycket på vad detta skulle vara bra för, men till slut insåg man att det faktiskt gav en något och ledde till att det var lättare att blicka framåt och se möjligheterna istället för tvärtom.
Jag hade den stora turen att få möjligheten att gå i samma grupp som två andra tjejer i min ålder, vilket har lett till två nya vänner! De som arbetar i teamet sa att vi hade tur att få gå med varandra och att det inte var vanligt med så unga i gruppen. Måste varit ödet som gjorde att det blev så och att jag hittade dessa fantastiska människorna.
Nu ska vi träffas några gånger till hela gruppen och sedan går var och en på sitt håll och fortsätter med sina liv. Precis som dom fortsätter jag med mitt liv, men kvar på resan kommer även Malin och Bella finnas vilket är den stora skillnaden från innan kursen!
Att släppa loss med målarfärger!
Tänkte rapportera vad som hände idag på rehab, vet inte varför det känns så viktigt att ni får veta allt som händer under resans gång. Kan inte förklara det mer än att jag vet att ni är så otroligt många som bryr sig och är väldigt omtänksamma där ute både i den verkliga och blogg världen. Förhoppningsvis kanske det hjälper någon annan, eller i allafall mig i bearbetningen.
Som sagt så var jag hos min arbetsterapeut Karin idag, har varit hos henne två gänger i veckan i nästan ett halvår nu så det känns som man känner varandra rätt bra nu. Hade bestämt mig när jag klev innanför rehabs dörrar att idag ska jag inte gråta och säga hur ont jag har, för de vet redan. Vi satte hos ner i avslappningsrummet och hon började berätta att de hade pratat om mig på deras teammöte i torsdags, det är något de har varje vecka för att prata sig samman hur de ska arbeta med oss patienter. Hon tog upp det här med akupunkturen som min sjukgymnast hade föreslagit, men sjuksköterskan som gör det hade inte tyckt att det var en bra idé i nuläget när jag hade så ont eftersom det kunde trigga igång andra system i kroppen negativt. Precis när hon sa det tänkte jag fan jag orkar inte ha det så här i flera veckor till och tårarna kröp sakta fram. Först försökte jag i min envishet hålla dom inom mig, men Karin såg vad det barkade och sa Therese det är bra att gråta. Vi pratade om hur jag skulle orka lite tid för att klara en vecka till, tills läkaren kom tillbaks. Hon föreslog att vi kunde ta kontakt med en läkare i Karlskrona om det blev alldeles jäkligt nästa vecka, men jag hoppas att jag orkar stå ut till min läkare kommer tillbaks som känner mig.
Vi struntade i den riktiga träningen idag och gjorde en avslappningsövning där hon bäddade ner mig med kuddar och allt i en säng. Efter att jag hade kopplat av en stund undrade hon om jag ville måla, bara kladda och inte fundera över vad det skulle föreställa utan bara låta penseln gå sin egen väg. I mitt fall använder jag en tvättsvamp för den är lättare att hålla i och greppa. Bilden blev svart och gul, det svarta stod för allt det onda i min kropp och det gula för hoppet och att kämpa emot.
Tack för era synpunkter om akupunktur ska prova det när denna toppen har lagt sig lite! Kramar
Att slippa lida....
Min första tanke var att jag skulle skrivit hur det gick hos sjukgymnasten när jag kom hem, men tyvärr orkade jag inte för det var ett sånt besök som jag blev väldigt ledsen av. Som jag har berättat innan trivs jag jätte bra med henne och det är där det känns som om jag kan öppna mig fullt ut hur situationen verkligen är just nu.
Besöket började med att hon kartlagde om jag hade trampat snett eller trillat nu på sistone, vilket kunde ha lett till en snevridning i ryggen. Så var dock inte fallet för vad jag kommer ihåg har jag inte stupat på sistone, minnet är inte särskilt bra just nu men man borde ju ha något blåmärke då!!
I alla fall sen var det dags att strippa tils det bara var underkläderna kvar, hatar den situationen när man bara ska stå i underkläderna på en undersökning för man känner sig så fruktansvärt liten och utsatt då. Sen började hon mäta benen och ryggen så det var lika långt på båda sidorna, vilket inte visade på någon skillnad. Efter det kom våg momentet när man skulle ställa sig med ett ben på varje våg, för att se om man belastade sidorna lika. Till min stora förvåning visade sig att jag belastar 20 kg mer på mitt vänster ben än vad jag gör på höger benet, vilket jág inte gjorde när jag började rehab. Tydligen är det ett vanligt sekundärt problem på en wiplashskada att man får ont i ländryggen.
Efter det var dags för henne att trycka på hela ryggen och kolla känsel och så, många tror nog att den delen av undersökningen är lätt som en plätt. Där tror ni fel för oss som har ont kan det kännas nästan som man har blivit misshandlad efteråt. Det hon kom fram till är att det är en överbelastning på vänster sidan, vilket orsakar smärta på höger sidan av min ländrygg och det gör att det kryper och får sämre känsel i mitt höger ben. Sebelastningen har nog uppkommit pga av att min höger arm hänger ner längs sidan hela tiden och tynger ner och därför har kroppen kompenserat genom att lägga mer tyngd på vänster sida. Första åtgärden för detta är en ny kinesisk tepning och återbesök på tisdag.
När jag hade tagit på mig kläderna igen, satt mig i den lilla stolen i hörnet vid skrivbordet och lagt upp armen i knät frågade hon hur det var med nacken. Jag kände hur ansiktet blev varmare och hur mungiporna började darra pga av att ett gråt anfall var nära. Nu känns det nästan som ni tror att jag gråter varje dag, eftersom jag har skrivit det hela veckan men så brukar det inte vara, ibland rinner det bara över och blir för mycket tillslut. Hon kartlagde exakt var och hur jag hade ont förändrat från innan och sa att hon skulle försöka se till att jag fick en tid så fort som möjligt när läkaren kom tillbaks om en vecka. Fram tills dess undrade hon om jag ville prova akupunktur som lindring, så idag ska sjuksköterskan ringa upp mig på rehab för att prata om hur vi ska göra fram till vecka 35. Sjukgymnasten förstod nog hur illa det var när jag sa att det hade varit skönt att bara bli nedsövd tills hon kom tillbaka för att slippa lida...
Har någon provat akupunktur?
Detta var det tredje problemet...
Har varit helt tom i huvudet sen mitt möte igår på rehab! Har väl laddat upp omedvetet under dessa sista jobbiga veckorna för att sätta ord på hur det verkligen har känts och mötet med kuratorn slutade med en massa tårar. Kändes som man släppte en stor bomb över allt tråkigt som hade hänt med min kropp i sommar. Kändes som att alla hade förväntat sig ett roligt svar på frågan om hur sommaren hade varit. Borde har lärt mig vid det här laget att släppa masken som jag gärna tar på mig att allt är bra! De här underbara människorna hjälper mig ändå visar man inte alltid hur illa det verkligen är...
Som jag skrev igår har sommaren varit både positiv och negativ, men de senaste veckorna har det varit så oerhört tufft så det negativa väger över på något sätt även om man önskar att det var tvärtom. Igår skrev jag om mitt smärtstillande som har slutat att fungera bra och hur dagarna har blivit ännu mera en kamp. Följden av ökad smärta har lett till att mitt minne är sämre och smärrtan i sin tur påverkan sömnen åt det negativa hållet. Som ni kanske minns skrev jag även att det var en tredje sak som hade hänt i sommar, men att jag ville berätta det på rehab först.
Här kommer det, är inte så stort som många kanske trodde. Sedan i början av juni har jag fått ont på höger sida på ländryggen, egentligen kan jag inte kalla det för att göra ont när jag tänker på vilken smärta min nacke och skulderblad ger mig just nu. Hur som helst har det lett till att det kryper i mitt höger ben och att en konstig känsla har infunnit sig i det benet gentemot det andra. Kan inte riktigt sätta ord på hur det känns utan att det bara känns konstigt. I flera veckor har jag hållt det för mig själv i hopp om att det bara var något tillfälligt. Fler och fler dagar har gått och samma känsla har funnits där varje morgon.
Det tar ca två timmar innan jag somnar om kvällarna för att jag inte hittar något läge för att myrorna i benet ska sluta bygga bo. Värdefull sömn som jag behöver för att orka med och fungera i min vardag! Börjar något krångla känns det som en negativ spiral drar igång och att det ena leder till det andra!
Kunde det inte räcka med det jag redan hade eller vem är det som bestämmer har mycket en människa ska behöva klara av?
Nu ska jag börja på mitt heltidsjobb igen!
Många av er har redan börjat arbeta igen efter semestern och några har några dagar kvar innan skolan eller jobbet drar igång inför hösten! Jag har ett lite annorlunda jobb att gå till motsatt från många andra.. Min dagliga arbetsplats är all träning hemma och på rehabilitering för att kämpa att komma tillbaka till det som vanligtvis kallas för att arbeta. Har tagit hela våren och sommaren innan jag insåg att all träning, samtal och läkarbesök faktiskt är mitt arbete just nu och inte något man bara gör utöver sin vanliga vardag. Lika mycket energi som ni gör av med på en helarbetsdag gör jag av med på några ynka timmar, kanske svårt att förstå att bara plocka i små kuber i en låda kan göra mig helt slutkörd.
Idag är det dags att börja arbeta för sin framtid igen! På dagens schema står ett möte med arbetsterapeuten och kuratorn. Första frågan från dem båda kommer att bli har du haft en bra sommar? På den frågan finns det två sanna svar, ett svar är att jag har haft en underbar sommar där jag har njutit av varenda sekund vilket jag inte har gjort tidigare somrar utan tagit allt förgivet istället. Vi har varit i väg på en jätte mysig semester tripp, tittat på revy och teater, solat badat, haft kalas med mera, sammanfattningsvis har allt varit helt underbart!
Det finns dock en baksida av allt roligt som har hänt, det finns även tråkiga saker som har tillkommit eller blivit värre. Det som har varit värst är att mitt smärtstillande plåster fungerat betydligt sämre de senaste tre veckorna, vilket har gjort många dagar till ett rent helvete. Vissa dagar när man har vaknat vet man knappt hur man ska röra sig för minsta rörelser känns som knivhugg och man känner hur man blir helt varm om kinderna av alla tårar som forsar ner för kinderna. Att hela tiden ha väldigt ont har påverkat mitt minne så jag har fått sämre minne, vilket har lett till att jag har tagit dubbeldos av medicinerna och glömmer saker mycket lättare än innan. Den tredje grejen får ni veta efter att jag har berättat det på rehab, det är inte rätt att inte de får veta det innan ni.
På något sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till rehab och få prata av sig och verkligen få den hjälpen som jag behöver just nu. Orkar inte ha det så här fler veckor, nu har det nått en smärtgräns för hur mycket jag klarar av. Vill inte mer, vill inte mer... Snälla låt det bara sluta att göra såhär ont........
När ska ni börja jobba igen?
Kinesisk tejpning
Innan sommaren lärde min sjukgymnast upp mamma och syrran till att tejpa mig och de gör ett fantastiskt jobb! Det är inte lätt att få det exakt rätt spänt eller på rätt ställe. De tar lite tid att lära sig till det blir helt perfekt!
Tejpen har blivit ett måste i mitt liv, eftersom den stabiliserar hela min nacke. Istället för att nacken och axlarna lever sitt eget liv tejpar man upp dem. Den som är nedanför på bild kallas för wiplashtejpningen och den används mycket mot wiplashskador för att man ska få bra hållningen igen, drar tillbaka skulderbladen för att belastningen på nackkotorna och bröstkotorna inte ska bli så stor. Förutom den tejpningen har jag tejp som går från sidan av halsen och ner över axeln på båda sidorna, vilket ska göra att de musklerna inte spänns och åker upp. Kolla bild nummer två! Fördelen med tejpen är att du kan kombinera olika typer av tejpningar tills du hittar en som känns bra!
När jag började med detta så var det vinter ute och man hade massa kläder på sig, men sen blev det ju varmare och varmare vilket ledde till att fler kläder åkte av. Desto mer kläder som åkte desto mer människor började titta eller komma och fråga varför jag hade tejp på mig. Oftast bryr jag mig inte utan den positiva effekten är så stor att den väger över, men ibland känner jag bara att jag vill vara en i mängden igen. Någon som inte alltid sticker ut, utan som bara får vara den hon verkligen är...
Semester från att vara sjukskriven!
Ni kanske undrar hur jag orkade vara kvar i skolan tre månader efter att jag hade blivit skadad, ni är inte ensamma om det. Det har många gånger varit till min nackdel att jag inte hoppade av för att vissa vilket helvete det var efter olyckan. När man både har lagt tid och pengar på en utbildning som man har bestämt sig att slutföra är det väldigt retfullt att falla på mållinjen. Tack vare underbara lärare från högskolan, handledare på praktiken, skrivhjälp på tentorna och en viss omstrukturering på sluttentan, och en stor envishet från min sida. Jag använde all extra energi och kämparglöd som fanns i min kropp och när januari kom och jag stod där med huvudet högt över min examen fanns det ingen energi kvar i min kropp. Under de månaderna gjorde jag ingenting annat än att arbeta på praktkplatsen och sova resten av dagen, det fanns inget annat liv än skolan.
Nu har jag ledigt från rehab i 5 veckor, för att bara landa lite mer i min situation och få tid och ork till att göra lite roliga saker. Var inte oroliga, jag har inte släppt det helt har några hemövningar som jag gör varje dag. När de här 5 veckorna började sa jag att nu tar jag semester från min sjukskrivning. På sommaren är det lättare att vara "normal", det är friska personer som också går hemma och är det någon som undrar är det bara att säga jag har semester. Då är det ingen som frågar vidare, vilket kan vara skönt ibland för att bara försöka drömma sig in i hur mitt liv en gång såg ut!
I sommar ska jag bara njuta av det som min sommar innefattar och ta vara på både små och stora stunder! Vad ska ni hitta på i sommar?
