.......
Vissa dagar känns livet så orättvist...
Viljan vill mer än vad min kropp klarar i många lägen!!
Lök effekten!
Att ha en wiplashskada kan innebära så mycket mer än ständig smärta. Inte nog att man ska behöva ha ont hela tiden, så har det påverkat min arm, käkar, ländrygg, höger ben, minne, balans osv.. Ibland känns det som det aldrig tar slut! Det hade räckt med att brottas med bara smärtan i nacken. Det är såna dagar som livet känns så himla orättvist!
Idag satt jag och pratade med en mycket vis kvinna på rehab om allt detta. Hon sa att det var som att skala en lök, först ser du bara det yttre skalet som ett problem och som i mitt fall är nacken och armen. Sen när det är under kontroll börjar du skala av det ena lagret och då hittar du ett nytt problem påverkat av det andra. Tex mina käkar i detta fallet... Så fortsätter det tills det inte finns något av löken kvar och det är först då du ser vilka konsekvenser olyckan och skadan har fått. För att få allt under kontroll och bearbeta allt måste man ta tag i alla skalen efterhand för att man ska må bättre i slutändan. Allt hänger nämligen ihop!!!
Det är alltså inte bara det som alla ser utåt, utan det kan finnas fler problem än själva grundproblemet. Så tänk på det ni som möter oss patienter som är nackskadade!
Idag satt jag och pratade med en mycket vis kvinna på rehab om allt detta. Hon sa att det var som att skala en lök, först ser du bara det yttre skalet som ett problem och som i mitt fall är nacken och armen. Sen när det är under kontroll börjar du skala av det ena lagret och då hittar du ett nytt problem påverkat av det andra. Tex mina käkar i detta fallet... Så fortsätter det tills det inte finns något av löken kvar och det är först då du ser vilka konsekvenser olyckan och skadan har fått. För att få allt under kontroll och bearbeta allt måste man ta tag i alla skalen efterhand för att man ska må bättre i slutändan. Allt hänger nämligen ihop!!!
Det är alltså inte bara det som alla ser utåt, utan det kan finnas fler problem än själva grundproblemet. Så tänk på det ni som möter oss patienter som är nackskadade!
Det här är monstret...
Många av er har haft frågor och undrat vad jag menade med monstret igår som hade väckts till liv. När jag skrev det var jag inte mogen att berätta vad jag menade, utan döpte mina farhågor till ett namn. Har funderat över natten på alting och bestämt mig för att berätta vad det hela handlade om, som ett led i bearbetningen.
Allting handlar om olyckan som jag förträngde efter att den hade hänt för att jag inte orkade prata mer om det då. Det är olyckan som jag döpte till monstret igår när jag skrev. Jag hade inte tid att bearbeta olyckan då det hände för då hade jag fullt upp med att göra klart skolan, sen var det kampen för att få en ekonomi och göra sig av med lägenheten och efter det var det fullt upp med rehabilitering. Det var först när årsdagen av olyckan kom som hela situationen väcktes till liv igen och jag började drömma om det på nätterna.
I veckan var det dags att ta tag i allt igen med kuratorn för att för en gångs skull begrava händelsen på riktigt. I två timmar satt jag och berättade om olyckan in i detalj, men när jag satt där var det som att jag berättade någon annans historia. Jag kände inget just då... Men sen när jag skulle bege mig hemåt kom allting över mig igen och det var som en film med olika frekvenser spelades upp framför ögonen på mig och så har det hållt på sen den dagen från och till. Det är precis som om vi väckte till liv något som jag är tvungen att ta itu med, så nu hoppas jag att detta är kulmen till att begrava händelsen för alltid mer eller mindre.
Allting handlar om olyckan som jag förträngde efter att den hade hänt för att jag inte orkade prata mer om det då. Det är olyckan som jag döpte till monstret igår när jag skrev. Jag hade inte tid att bearbeta olyckan då det hände för då hade jag fullt upp med att göra klart skolan, sen var det kampen för att få en ekonomi och göra sig av med lägenheten och efter det var det fullt upp med rehabilitering. Det var först när årsdagen av olyckan kom som hela situationen väcktes till liv igen och jag började drömma om det på nätterna.
I veckan var det dags att ta tag i allt igen med kuratorn för att för en gångs skull begrava händelsen på riktigt. I två timmar satt jag och berättade om olyckan in i detalj, men när jag satt där var det som att jag berättade någon annans historia. Jag kände inget just då... Men sen när jag skulle bege mig hemåt kom allting över mig igen och det var som en film med olika frekvenser spelades upp framför ögonen på mig och så har det hållt på sen den dagen från och till. Det är precis som om vi väckte till liv något som jag är tvungen att ta itu med, så nu hoppas jag att detta är kulmen till att begrava händelsen för alltid mer eller mindre.
..........................
Monstret som jag trodde att jag hade begravt, har väckts till liv igen...
Kanske för att äntligen försvinna en gång för alla!
Då var det dags igen!
Sedan olyckan har många saker i mitt liv förändrats! Vissa saker är självklara och syns utåt, andra saker är inget man tror ska hänga ihop med en nackskada. En av dom sakerna som man inte tror ska bli påverkad av en nackskada är synen. Där tror både ni och jag fel!
Sedan jag var tre år har jag haft ett synfel och använt glasögon och på senare år linser! Det innebär även ständiga kontroller hos optikern minst en gång per år. De senaste åren innan olyckan har jag legat på samma styrka hela tiden och även på återkontrollen en månad innan olyckan. Någon månad efter olyckan kände jag att något inte stämde med mina ögon då allt blev mer och mer suddigt runt omkring mig. Jag bokade en tid hos optikern som visade att min ögon hade blivit bättre och att jag behövde mindre styrka i linserna. Framför mig satt en förundrad optiker som aldrig hade varit med om detta innan med det synfelet jag hade, det skulle bara bli sämre enligt läroboken. Jag fick nya linser och nytt glas i mina glasögon.
Några månader efter det besöket var det dags igen för att börja se suddigt och det var dags att boka en ny tid. Då helt plötsligt hade ögonen blev sämre. Då var det dags för nya linser igen! Idag hände samma sak igen, ögonen hade försämrats och det var det dags för nya linser och glasögon. Som tur väl är har jag en bra och förstående optiker som gav mig lite rabatt trots att han inte förstår det hela!
Livet är allt bra konstigt ibland...
Sedan jag var tre år har jag haft ett synfel och använt glasögon och på senare år linser! Det innebär även ständiga kontroller hos optikern minst en gång per år. De senaste åren innan olyckan har jag legat på samma styrka hela tiden och även på återkontrollen en månad innan olyckan. Någon månad efter olyckan kände jag att något inte stämde med mina ögon då allt blev mer och mer suddigt runt omkring mig. Jag bokade en tid hos optikern som visade att min ögon hade blivit bättre och att jag behövde mindre styrka i linserna. Framför mig satt en förundrad optiker som aldrig hade varit med om detta innan med det synfelet jag hade, det skulle bara bli sämre enligt läroboken. Jag fick nya linser och nytt glas i mina glasögon.
Några månader efter det besöket var det dags igen för att börja se suddigt och det var dags att boka en ny tid. Då helt plötsligt hade ögonen blev sämre. Då var det dags för nya linser igen! Idag hände samma sak igen, ögonen hade försämrats och det var det dags för nya linser och glasögon. Som tur väl är har jag en bra och förstående optiker som gav mig lite rabatt trots att han inte förstår det hela!
Livet är allt bra konstigt ibland...
Dåligt samvete...
Nu sitter man här igen en söndag kväll och tittar i genom nästa veckas program. Veckorna går så fort även när man är sjukskriven, fast det känns nästan inte som man är det eftersom det är fullt upp oftast.
Något som jag kämpar med varje vecka är mitt dåliga samvete att jag inte orkar med då jag längre inte har så mycket energi kvar. Jag kan tex må dåligt att jag inte hinner träffa alla jag vill träffa, att inte orkar laga mat eller hjälpa till mer osv. Idag var ett sånt moment igen, men då sa mamma till mig Therese du kan inte få dåligt samvete för någon annan, se till att orka med dig själv istället. Jag tänkte mycket på det efter hon hade sagt det och konstaterade att hon hade ju rätt. Om jag bara försöker se till mig själv kommer jag må bättre och då mår ju även dom som bryr sig om mig bättre, så alla vinner ju på det i slutändan. Nu ska jag bara leva efter vad jag säger och det är svårare gjort än sagt.
Så här ser min vecka ut!
Måndag Bassängträning, samtal hos kuratorn och träff på arbetsförmedlingen. Den arbetsförmedlare som skulle varit med på avstämningsmötet på rehab i tisdags kom ju inte, därför ska jag och Monica till honom på eftermiddagen!
Tisdag Tid hos arbetsterapeut Karin, sjuksköterska Monica och hos läkaren på rehab på eftermiddagen.
Onsdag Ledig
Torsdag Bassängträning
Fredag Gå på Ladies night med tjejgänget på kvällen! Så det gäller att vila järnet på dagen för att orka vara så pigg som möjligt när vi ska dit. Kommer nog kännas hårt när jag behöver åka hem för att jag inte orkar och dom är kvar, men man får väl glädjas åt den lilla stunden istället!
Lördag Vila
Söndag Vila
Får ni lätt dåligt samvete för att ni ska vara alla till lags och hinna med?
Idag är en dag...
Idag är en dag utan några tider att passa!
Idag är en dag då jag kan sova tills jag vaknar!
Idag är en dag utan massa krav att göra sig i ordning snabbt!
Idag är en dag till att vila och ta det lugnt!
Idag är en sådan dag då jag behöver allt detta för att orka kämpa vidare!
Är det bara jag som har tagit en paus?
När man var tonåring fantiserade man ofta över hur gammal man skulle vara när man hade fått sin egen familj och vad man skulle arbeta med. Att veta vad jag skulle arbeta med har aldrig varit något svårt kapitel för mig, för jag kände att jag ville arbeta inom vården redan när vi skulle välja gymnasieutbildning vilket är väldigt få förunnat. Efter gymnasiet bar det av till sjuksköterskeutbildningen i Kristianstad där jag skulle läsa till mit blivande yrke. I mitten av utbildningen bestämde jag mig för att skaffa mig en egen lägenhet och börja bygga upp ett eget liv.
Utbildning och bostad var dit jag hann innan mina planer helt plötsligt för en stund försvann. Jag råkade ut för olyckan och helt plötslig blev jag av med både bostad och erbjudet arbete och kvar stod jag med spillror av mitt gamla liv och med en ny främmande vardag framför mig.
Alla andras liv har fortsatt, men mitt liv har tagit en paus från allt det där som jag drömde om när jag var tonåring. Mina klasskamrater på sjuksköterskeutbildning som har börjat arbeta, vänner som har träffat mannen/kvinnan i sitt liv och som är redo att skaffa familj, alla andras liv fortsätter precis som det var utstakat från början och som planerat. Just nu skiljer sig mitt liv från dom andras och det är så det får vara just nu, sen löser sig allt efterhand som man är redo och mogen för det igen.
Det jag undrar är bara, vem var det som tryckte på paus knappen? Vem bestämde att det var just mitt liv som skulle förändras? Så många frågor som jag aldrig kommer få svar på, men som ändå fortsätter flyga omkring i min lilla huvud!
Nej, nu till något roligt. Ikväll är det dags för tjejträff igen hos Josse, vilket vi har varje månad. Vissa gånger orkar man inte, men idag sov jag till klockan elva bara för att orka ikväll för detta är något som jag verkligen vill! Ska försöka ta lite kort från kvällen! Ha en underbar dag ni med!!!
Utbildning och bostad var dit jag hann innan mina planer helt plötsligt för en stund försvann. Jag råkade ut för olyckan och helt plötslig blev jag av med både bostad och erbjudet arbete och kvar stod jag med spillror av mitt gamla liv och med en ny främmande vardag framför mig.
Alla andras liv har fortsatt, men mitt liv har tagit en paus från allt det där som jag drömde om när jag var tonåring. Mina klasskamrater på sjuksköterskeutbildning som har börjat arbeta, vänner som har träffat mannen/kvinnan i sitt liv och som är redo att skaffa familj, alla andras liv fortsätter precis som det var utstakat från början och som planerat. Just nu skiljer sig mitt liv från dom andras och det är så det får vara just nu, sen löser sig allt efterhand som man är redo och mogen för det igen.
Det jag undrar är bara, vem var det som tryckte på paus knappen? Vem bestämde att det var just mitt liv som skulle förändras? Så många frågor som jag aldrig kommer få svar på, men som ändå fortsätter flyga omkring i min lilla huvud!
Nej, nu till något roligt. Ikväll är det dags för tjejträff igen hos Josse, vilket vi har varje månad. Vissa gånger orkar man inte, men idag sov jag till klockan elva bara för att orka ikväll för detta är något som jag verkligen vill! Ska försöka ta lite kort från kvällen! Ha en underbar dag ni med!!!
När rollerna förändras!
Ibland känns det som om man hade kunnat skriva hur mycket som helst på bloggen, för det är så mycket tankar och funderingar som virvlar runt i mitt huvud just nu! Igår när hela familjen satt i soffan började vi diskutera det här med att vara familj i en krissituation, vilket innebär att alla roller som man hade i familjen innan helt plötsligt ändras och inte längre är lika givna. Det var inte bara mitt liv som förändrades den dagen jag blev påkörd, utan även min familjs vardag blev drastiskt förändrad. Den största förändringen var att jag fick flytta hem igen, efter att bott 1,5 år helt själv och byggt upp ett eget liv.
När jag gick och la mig igår snurrade den tanken runt i mitt huvud och jag började tänka på vad som hade förändrats från innan olycka till efter. Det första som slog mig var hur min syster roll och min roll har förändrats. Från att jag som storasyster var den som ordnade allt, planerade och gärna hjälpte till överallt till att bli den som inte orkar mer än allt som jag måste. Min lillasyster var genast den som fick ta mer ansvar, fixa lunch, hjälpa mig med håret och rutinerna på morgonen, skjutsa mig överallt och så vidare. Hon fick bli den personen som jag var innan plus mycket mycket mycket mer.
Att gå från att hjälpa andra till att vara den som hela tiden får hjälp är en stor kontrast och från början även en stor sorg. Att inte längre bara få vara lillasyster utan bli personlig assistent hemma är också en stor kontrast och vad jag tror även det en stor sorg. Istället för att bara få vara systrar som pratar skvaller, går ut och fikar, sätter upp varandras hår för man vill det och inte för man måste, torkar varandras tårar då någon har det jobbigt eller har blivit sårat blev det en relation med fokus på att hjälpa den andre med vardagen. Ett syskon ska vara en trogen och given vän för livet!
Vad händer då relationen helt plötsligt handlar mest om att ställa upp för att ens syskon behöver det och många av de andra delarna trycks undan. Oftast är det inget val man har som syskon eller förälder att ställa upp när någon i familjen behöver en utan man bara gör det. Funderade mycket på det i natt om man egentligen verkligen ska se det som en självklarhet utan istället som ett val var och en gör. Om det inte är ett val man tar själv som vårdare blir relationen mellan den som behöver hjälp och den som ger verkligen bra? Om mycket bygger det på ett krav att hjälpa växer kanske känslor som ilska över att allt inte är som vanligt fram. Jag tror att det viktigaste är att man pratar med varandra när rollerna i ens familj ändras för att hitta en ultimat lösning för alla och inte enbart för den som är sjuk eller skadad.
Vad tycker ni! Är det en självklarhet att en familjemedlem ska hjälpa den individen i familjen som har sänkt funktionsförmåga att klara sig själv eller är detta ett val var och en har rätt att göra?
När jag gick och la mig igår snurrade den tanken runt i mitt huvud och jag började tänka på vad som hade förändrats från innan olycka till efter. Det första som slog mig var hur min syster roll och min roll har förändrats. Från att jag som storasyster var den som ordnade allt, planerade och gärna hjälpte till överallt till att bli den som inte orkar mer än allt som jag måste. Min lillasyster var genast den som fick ta mer ansvar, fixa lunch, hjälpa mig med håret och rutinerna på morgonen, skjutsa mig överallt och så vidare. Hon fick bli den personen som jag var innan plus mycket mycket mycket mer.
Att gå från att hjälpa andra till att vara den som hela tiden får hjälp är en stor kontrast och från början även en stor sorg. Att inte längre bara få vara lillasyster utan bli personlig assistent hemma är också en stor kontrast och vad jag tror även det en stor sorg. Istället för att bara få vara systrar som pratar skvaller, går ut och fikar, sätter upp varandras hår för man vill det och inte för man måste, torkar varandras tårar då någon har det jobbigt eller har blivit sårat blev det en relation med fokus på att hjälpa den andre med vardagen. Ett syskon ska vara en trogen och given vän för livet!
Vad händer då relationen helt plötsligt handlar mest om att ställa upp för att ens syskon behöver det och många av de andra delarna trycks undan. Oftast är det inget val man har som syskon eller förälder att ställa upp när någon i familjen behöver en utan man bara gör det. Funderade mycket på det i natt om man egentligen verkligen ska se det som en självklarhet utan istället som ett val var och en gör. Om det inte är ett val man tar själv som vårdare blir relationen mellan den som behöver hjälp och den som ger verkligen bra? Om mycket bygger det på ett krav att hjälpa växer kanske känslor som ilska över att allt inte är som vanligt fram. Jag tror att det viktigaste är att man pratar med varandra när rollerna i ens familj ändras för att hitta en ultimat lösning för alla och inte enbart för den som är sjuk eller skadad.
Vad tycker ni! Är det en självklarhet att en familjemedlem ska hjälpa den individen i familjen som har sänkt funktionsförmåga att klara sig själv eller är detta ett val var och en har rätt att göra?
Ett steg i rätt riktning!
Sedan en månad tilbaks är själva duschmomentet i vardagen ett stort problem. Sen jag fick mer ont har jag haft svårt att använda min vänster arm ovanför axelhöjd för det blir som om den krampar då. Man hamnar direkt i en väldigt utsatt situation när den enda bra armen börjar krångla. Därför har mamma och Ida fått hjälpa mig att duscha den senaste tiden. Sedan jag fick min astma för tre år sedan har vi haft en barnpall stående i duschen som jag har suttit på då orken inte riktigt har räckt till.
Att ta sig ner på pallen har inte varit så svårt, men för att ta sig upp har jag fått hiva mig upp via den där grejen där man skruvar av och på vattnet. Ett moment fyllt med livsfara då halkrisk av schampo och balsam kommer till då du har duschat färdigt. För att underlätta har Karin min arbetsterapeut beställt en lite högre pall till mig, som kommer vara ett steg i rätt riktning för att bli självständig. Att sköta sin egen hygien är det intimaste vi har och därför är det väldigt kränkade att behöva överlåta det till någon annan även om de står en väldigt nära.
Gamla pallen!
Nya pallen
Har ni några tips hur man ska kunna tvätta håret själv utan att behöva ta upp armen ovanför axelhöjd?
Helt tomt i huvudet..
Hela huvudet är helt tomt på tankar och själen tom på känslor efter dagens besök hos kuratorn på rehab. Vissa besök där är som att öppna en kran av det man känner och tänker och sen när man går därifrån och kranen stängs av blir det någon konstig tomhet inut i en ett tag efter.
Ibland undrar jag varför det inte räcker att kämpa mot det som kom direkt efter skadan, utan varför hela tiden kvoten av saker att kämpa mot ska fyllas på?
Ibland undrar jag varför det inte räcker att kämpa mot det som kom direkt efter skadan, utan varför hela tiden kvoten av saker att kämpa mot ska fyllas på?
Min lilla pärm!
Idag var sista dagen på smärthanteringskursen, tänk att åtta veckor har gått.Tiden bara flyger i väg på något sätt och veckorna bara försvann, vilket betydde att mer och mer information lagrades i våra huvud. Är så otroligt tacksam för min lilla pärm, under hela kursens gång har vi fått papper på det dom har förmedlat som vi har satt in i våra pärmar.
Ibland är det svårt att komma ihåg vad som har sagts eller missar man lite av informationen för att hjärnan inte hinner bearbeta den första delen innan någon annan börjar prata. Så är det i allafall för mig att jag tar in vad som sägs i början, men missar det som sägs i mitten och hänger sen med på slutet igen. Då blir det ingen vidare sammanhang i det som sägs och man kan i värsta fall missa hela budskapet. Därför är min lilla pärm guld värd för då kan jag titta i genom det som har sagts hemma i lugn och ro och läsa flera gånger eller ta fram när man ska göra någon övning vi har lärt oss!
I slutet på dagen skulle vi sätta upp mål som vi skulle försöka nå till tre månaders uppföljningen. Jag tycker det är så svårt med de här små målen, för jag vill gärna ta stora kliv direkt. Jag vill vara så bra redan nu så man kan börja jobba och ha en fungerande vardag. Jag är inte där ännu, min kropp är fortfarande så "svag" att bara att klara av sin vardag är jobbig. Jag har blivit bättre och lyssnar mer på min kropp, har hittat knep för att ta ner mina smärttoppar, blivit mer självständig med mera så det går åt rätt håll. Det är bara det att man gärna vill vara vid mållinjen redan nu, men egentligen är du bara en bit på vägen, men jobbar dig sakta men säkert framåt. Jag kommer att nå dit och för att det ska fortsätta vara så resten av mitt liv sen gäller det att låta det ta den tid det behöver för att få en bra grund att stå på, det är bara så jobbigt att vänta..
Nu går alla i gruppen vidare på olika sätt med sina vägar tillbaka och jag önskar alla ett stort lycka till! Ska bli jätte kul att ses om tre månader för att se hur långt alla har kommit! Nu blir det lite vila för mig!!!!!
Ska ni se fotbollen ikväll?
Ibland är det svårt att komma ihåg vad som har sagts eller missar man lite av informationen för att hjärnan inte hinner bearbeta den första delen innan någon annan börjar prata. Så är det i allafall för mig att jag tar in vad som sägs i början, men missar det som sägs i mitten och hänger sen med på slutet igen. Då blir det ingen vidare sammanhang i det som sägs och man kan i värsta fall missa hela budskapet. Därför är min lilla pärm guld värd för då kan jag titta i genom det som har sagts hemma i lugn och ro och läsa flera gånger eller ta fram när man ska göra någon övning vi har lärt oss!
I slutet på dagen skulle vi sätta upp mål som vi skulle försöka nå till tre månaders uppföljningen. Jag tycker det är så svårt med de här små målen, för jag vill gärna ta stora kliv direkt. Jag vill vara så bra redan nu så man kan börja jobba och ha en fungerande vardag. Jag är inte där ännu, min kropp är fortfarande så "svag" att bara att klara av sin vardag är jobbig. Jag har blivit bättre och lyssnar mer på min kropp, har hittat knep för att ta ner mina smärttoppar, blivit mer självständig med mera så det går åt rätt håll. Det är bara det att man gärna vill vara vid mållinjen redan nu, men egentligen är du bara en bit på vägen, men jobbar dig sakta men säkert framåt. Jag kommer att nå dit och för att det ska fortsätta vara så resten av mitt liv sen gäller det att låta det ta den tid det behöver för att få en bra grund att stå på, det är bara så jobbigt att vänta..
Nu går alla i gruppen vidare på olika sätt med sina vägar tillbaka och jag önskar alla ett stort lycka till! Ska bli jätte kul att ses om tre månader för att se hur långt alla har kommit! Nu blir det lite vila för mig!!!!!
Ska ni se fotbollen ikväll?
Min första feberfri dag!
I morse när jag vaknade var det första morgonen på länge som inte pannan eldade som en kakelugn och jag badade i mitt eget nattlinne! Allting runt omkring såg så mycket klarare ut och jag kände att blicken kunde fokuseras på ett föremål och blev kvar där, istället för att den började sväva omkring och blicken börjar att flacka.
Jag gick med hoppfulla steg ut mot toaletten för att hämta febertermometern, placerade den med vana i armhålan och tittade med hjärtklappning ner på vad det visade. Den tickade inte på i samma rusande tempo som i den hade gjort de senaste dagarna så hoppet blev större och större. 37 GRADER!!!!!= FEBERFRI Vilken underbar känsla, nu är det bara halsen som ska ge sig med!
Tänk vilka underbara människor man har hamnat hos inom sjukvården, en liten ängel vid namn Monica ringde igår från rehab och undrade hur det var med mig! Kände mig helt varm inombords att alla dom som sliter med mig varje vecka hade tänkt på mig nu när jag inte var där! Det betydde mycket för mig ska ni veta! Ska bli kul att se dom på måndag igen, i morgon börjar planeringen att få ihop hur jag ska ta mig fram och tillbaks till sjukhuset nästa vecka! Kan inte gå eller cykla i allafall, kan inte köra, vill inte åka buss för dom kör alldeles för ryckigt... Det löser sig väl på något sätt, Ida är ju hemma förmiddagarna så det är eftermiddagarna som är problemet!
Vad ska ni hitta på idag? Jag vill lämna min borg och soffa en stund nu, är trött på att befinna mig på samma ställe i 20 timmar per dag! Ska lägga in lite bilder när jag har lite extra energi, vet att det ser tråkigt ut med bara text..
Jag gick med hoppfulla steg ut mot toaletten för att hämta febertermometern, placerade den med vana i armhålan och tittade med hjärtklappning ner på vad det visade. Den tickade inte på i samma rusande tempo som i den hade gjort de senaste dagarna så hoppet blev större och större. 37 GRADER!!!!!= FEBERFRI Vilken underbar känsla, nu är det bara halsen som ska ge sig med!
Tänk vilka underbara människor man har hamnat hos inom sjukvården, en liten ängel vid namn Monica ringde igår från rehab och undrade hur det var med mig! Kände mig helt varm inombords att alla dom som sliter med mig varje vecka hade tänkt på mig nu när jag inte var där! Det betydde mycket för mig ska ni veta! Ska bli kul att se dom på måndag igen, i morgon börjar planeringen att få ihop hur jag ska ta mig fram och tillbaks till sjukhuset nästa vecka! Kan inte gå eller cykla i allafall, kan inte köra, vill inte åka buss för dom kör alldeles för ryckigt... Det löser sig väl på något sätt, Ida är ju hemma förmiddagarna så det är eftermiddagarna som är problemet!
Vad ska ni hitta på idag? Jag vill lämna min borg och soffa en stund nu, är trött på att befinna mig på samma ställe i 20 timmar per dag! Ska lägga in lite bilder när jag har lite extra energi, vet att det ser tråkigt ut med bara text..
En låt som ger en hopp!
När något känns tufft i perioder eller att man ska ta ett viktigt beslut kan något eller någon som man stöter på vara en viktig del i den kampen eller för att ta rätt beslut. Det kan även vara en sak eller låt som ger en lite extra styrka för att orka förtsätta att kämpa när man inte ser någon ände i det hela!
Jag har alltid älskat att lyssna på musik och sätter ofta på radion när jag får tillfälle! Ett tag efter att jag hade blivit skadad råkade jag trycka på en låt som fastnade i mitt huvud. Till slut kom jag på mig själv att jag satte på den låten när jag var ledsen eller när jag bara ville att allt som var jobbigt skulle försvinna. Det är innehållet i låten som ger mig styrka och gör att man känner tillförsikt i sig själv och man blir mer hoppfull i sin situation. Klicka på länken och lyssna noga på innehållet!
http://www.youtube.com/watch?v=EyAfqxT7Ulo
Låten handlar om att man hamnar i en ny situation i livet, som man rymmer från eftersom den är för jobbig. Den handlar om att tro på sig själv och att situationen innan du ens anar det vänder. Det handlar bara om att stanna kvar och kämpa!
Jag har alltid älskat att lyssna på musik och sätter ofta på radion när jag får tillfälle! Ett tag efter att jag hade blivit skadad råkade jag trycka på en låt som fastnade i mitt huvud. Till slut kom jag på mig själv att jag satte på den låten när jag var ledsen eller när jag bara ville att allt som var jobbigt skulle försvinna. Det är innehållet i låten som ger mig styrka och gör att man känner tillförsikt i sig själv och man blir mer hoppfull i sin situation. Klicka på länken och lyssna noga på innehållet!
http://www.youtube.com/watch?v=EyAfqxT7Ulo
Låten handlar om att man hamnar i en ny situation i livet, som man rymmer från eftersom den är för jobbig. Den handlar om att tro på sig själv och att situationen innan du ens anar det vänder. Det handlar bara om att stanna kvar och kämpa!
I won´t give up and I won´t break down
Soner than it´s seems life turns around and I will be strong even if it´s all goes wrong.
When I stand here in the dark I still believe that´s someone watching over me!
Vad tyckte ni?
Soner than it´s seems life turns around and I will be strong even if it´s all goes wrong.
When I stand here in the dark I still believe that´s someone watching over me!
Vad tyckte ni?
Hur klappar ni händerna?
Efter en otroligt spännande med där IFK Karlshamn hade övertaget vann de slutligen med 2 -1. När någon gör något bra eller reser sig från att ha blivit knockad klappar man oftast i händerna för att heja på laget. Nu undrar ni kanske hur jag klappar händerna med en hand? Oftast klappar jag med min vänster hand mot benet eller mot höger handen om jag har den i knäet.
Mitt upp i en klappnimg och på hejning säger mamma plötsligt hur känner du henne?
Mitt hjärnkontor började arbeta på högtryck för att bearbeta vad som hade sagts och jag försökte komma ihåg vad jag hade gjort den senaste halvtimmen, inget stämde riktigt på svaret på själva frågan. Jag sa då vad menar du?
Hon säger då du vinkade ju till den tjejen som gick förbi.
Jag blev konfunderad och började fundera över om jag hade tappat alla hjärnceller i mitt huvud nu och att det hade nått någon slutlig dumhets gräns. Jag frågade henne igen vad menar du, jag klappade ju bara...
Då säger hon med skrattet nära tillhands jag trodde du vinkade, det hörs ju inget när du klappar.
Båda skrattar och jag gör mitt yttersta för att klappa så det hörs, men det låter inte mer än som att en vindpust nyss har dragit förbi. Kan ni förstå det? Har inget svar¨på varför det inte hörs, den enda anledningen jag kan komma på är att jag inte har så bra kraft i min vänster hand och därför blir inte tillslaget riktigt hårt för att låta. Så till nästa match har vi bestämt att jag får ha maracas i händerna för att få in lite hejar anda på min del av läktaren!
Mitt upp i en klappnimg och på hejning säger mamma plötsligt hur känner du henne?
Mitt hjärnkontor började arbeta på högtryck för att bearbeta vad som hade sagts och jag försökte komma ihåg vad jag hade gjort den senaste halvtimmen, inget stämde riktigt på svaret på själva frågan. Jag sa då vad menar du?
Hon säger då du vinkade ju till den tjejen som gick förbi.
Jag blev konfunderad och började fundera över om jag hade tappat alla hjärnceller i mitt huvud nu och att det hade nått någon slutlig dumhets gräns. Jag frågade henne igen vad menar du, jag klappade ju bara...
Då säger hon med skrattet nära tillhands jag trodde du vinkade, det hörs ju inget när du klappar.
Båda skrattar och jag gör mitt yttersta för att klappa så det hörs, men det låter inte mer än som att en vindpust nyss har dragit förbi. Kan ni förstå det? Har inget svar¨på varför det inte hörs, den enda anledningen jag kan komma på är att jag inte har så bra kraft i min vänster hand och därför blir inte tillslaget riktigt hårt för att låta. Så till nästa match har vi bestämt att jag får ha maracas i händerna för att få in lite hejar anda på min del av läktaren!
Att rensa huvudet!
Alla har vi olika knep för att rensa huvudet när tankarna far runt och orsakar ett kaos, så man varken vet in eller ut.
För mig har knepet alltid varit att göra något fysiskt aktivt för att sortera tankarna när det har varit jobbigt eller om man ska ta ett avgörande och viktigt beslut. När man pressar kroppen fysiskt blir man så koncentrerad på det du håller på med, så att det inte finns utrymme för något annat. Du känner bara hur andningen ökar, hur pulsen stiger och svetten sakta börjar pärla sig på pannan.
Från det att jag var 10 började jag hålla på med gympa och aerobics, vilket var mitt andhål och något som jag längtade efter varje vecka. I skolan började jag och en vän göra egna pass som vi hade för olika klasser på gymnasiet och jag tror att detta vägde upp hela mitt betyg på skolidrotten, eftersom jag aldrig har varit så mycket för bollsporter. Aerobicsen och gympan höll jag på med i tio år tills jag fick min svåra lunginflammation och därav min astma. Då var jag tvungen att börja med något som inte var så fysisk krävande som gympan, eftersom jag inte ville gå på de enkla passen då de inte var någon utmaning koregrafiskt. Jag provade då att dansa street och afrikansk dans, vilket blev något som jag verkligen tyckte om. Det fortsatte jag med i nästan tre år tills jag blev skadad, då fungerade inte det heller längre. Mitt mål är att kunna börja dansa igen och klara det rent fysiskt!
Jag måste motionera på något sätt för att må bra, att känna att man är ett med sin egen kropp. Det som har varit min motion sedan olyckan är att promenera och göra mina övningar från min sjukgymnast. När man har haft en jobbig dag med mycket tankar om hur det ska bli eller om man bara är förbannad på försäkringsbolag eller sin situation är det så skönt att snöra på sig gympaskorna och bara gå. För varje steg du tar försvinner eller sorteras en tanke in i ett fack, så att man får lite klarhet i vad man själv tänker.
Hur gör ni när ni ska rensa huvudet när ni har haft en jobbig dag?
För mig har knepet alltid varit att göra något fysiskt aktivt för att sortera tankarna när det har varit jobbigt eller om man ska ta ett avgörande och viktigt beslut. När man pressar kroppen fysiskt blir man så koncentrerad på det du håller på med, så att det inte finns utrymme för något annat. Du känner bara hur andningen ökar, hur pulsen stiger och svetten sakta börjar pärla sig på pannan.
Från det att jag var 10 började jag hålla på med gympa och aerobics, vilket var mitt andhål och något som jag längtade efter varje vecka. I skolan började jag och en vän göra egna pass som vi hade för olika klasser på gymnasiet och jag tror att detta vägde upp hela mitt betyg på skolidrotten, eftersom jag aldrig har varit så mycket för bollsporter. Aerobicsen och gympan höll jag på med i tio år tills jag fick min svåra lunginflammation och därav min astma. Då var jag tvungen att börja med något som inte var så fysisk krävande som gympan, eftersom jag inte ville gå på de enkla passen då de inte var någon utmaning koregrafiskt. Jag provade då att dansa street och afrikansk dans, vilket blev något som jag verkligen tyckte om. Det fortsatte jag med i nästan tre år tills jag blev skadad, då fungerade inte det heller längre. Mitt mål är att kunna börja dansa igen och klara det rent fysiskt!
Jag måste motionera på något sätt för att må bra, att känna att man är ett med sin egen kropp. Det som har varit min motion sedan olyckan är att promenera och göra mina övningar från min sjukgymnast. När man har haft en jobbig dag med mycket tankar om hur det ska bli eller om man bara är förbannad på försäkringsbolag eller sin situation är det så skönt att snöra på sig gympaskorna och bara gå. För varje steg du tar försvinner eller sorteras en tanke in i ett fack, så att man får lite klarhet i vad man själv tänker.
Hur gör ni när ni ska rensa huvudet när ni har haft en jobbig dag?
En ny dag och en ny start!
Nu är det en ny dag, en ny start för att vara här och nu. När jag har varit nere en dag, tillåter jag mig inte att den andra ska bli likadan utan då ska jag försöka leva som "vanligt" tills nästa gång jag blir ledsen. Är väl ett överlevnadsknep för att inte gå ner mig, det är väldigt lätt att göra det när allt i ens vardag är en kamp.
Det känns som om jag aldrig kan sluta kämpa och det tar bara en massa energi att aldrig bara få vara. Jag kämpar för att bli bättre rent fysiskt, för att få tillbaka min arm, för att få en inkomst och slutligen för att få en fungerande vardag.
Ibland blir man så trött på att alltid kämpa...
Det som är skönt i allafall är att jag fått ro här hemma nu och har mitt eget rum, man ser verkligen att jag bor här just nu. Bara det ger lugn och trygghet i hela situationen.
Precis när jag hade vaknat ringde min morbrors fru och undrade hur det hade gått i går på undersökningen, har nog världens bästa släkt eller för mig är de fyra personera (fem med hunden Ice) några i min familj. Tänk vilka fantastiska människor man har runt omkring sig och dom är några av dem. Det är sådana människor som gör det värt att kämpa och blicka fram mot en ny morgon dag!
Det känns som om jag aldrig kan sluta kämpa och det tar bara en massa energi att aldrig bara få vara. Jag kämpar för att bli bättre rent fysiskt, för att få tillbaka min arm, för att få en inkomst och slutligen för att få en fungerande vardag.
Ibland blir man så trött på att alltid kämpa...
Det som är skönt i allafall är att jag fått ro här hemma nu och har mitt eget rum, man ser verkligen att jag bor här just nu. Bara det ger lugn och trygghet i hela situationen.
Precis när jag hade vaknat ringde min morbrors fru och undrade hur det hade gått i går på undersökningen, har nog världens bästa släkt eller för mig är de fyra personera (fem med hunden Ice) några i min familj. Tänk vilka fantastiska människor man har runt omkring sig och dom är några av dem. Det är sådana människor som gör det värt att kämpa och blicka fram mot en ny morgon dag!
Detta gör jag i smyg..
I smyg sitter jag här och skriver när min syster är ute och promenerar.
För så länge jag skriver något bra ser man att hon uppskattar det när hon sen kollar.
Men så funkar jag - saker som berör mig är oftast svåra att säg öga för öga.
Jag är nog inte ensam.
Hon vilade,jag satt i min ensamhet och läste ur min twilight bok med en kopp kaffe.
Inifrån hennes rum hör jag henne sen säga " skulle du vilja hjälpa mig i duschen" senare idag?
samtidigt som jag tänkte "sa hon verkligen det"
och svarade "ja", så snabbt jag uppfattade frågan.
Jag kunde räkna ut snabbt att detta var mammas "uppgift" sedan tessan blev skadad dem gånger hon behövde lite hjälp.
Och nu när inte mamma fanns till hands på hela dagen kom frågan till mig.
kändes konstigt men självklart väldigt rimligt att så var fallet.
Samtidigt som jag skulle göra allt för min syster -och igår var det att hjälpa henne att duscha.
Jag beundrar henne att hon vågar fråga, för hur märkligt det än känns, så vill jag ju att hon ska göra det.
Starkt gjort.
Vi känner varann utan och innan, men detta gör ändå att vi faller ut från att bara vara syskon.
Vi är syskon men som hjälper varann lite mer.
Och tvingas lära varann lite mer om varandra i situationer som egentligen inte bör mötas.
Men vi möter det som vi inte vill och gör det till erfarenhet som ska göra oss starkare.
nu klev hon innanför dörren och jag har lovat att tejpa hennes rygg!
önska mig lycka till !!
För så länge jag skriver något bra ser man att hon uppskattar det när hon sen kollar.
Ska tillägga att det är första gången jag känner mig lite osäker på att visa för alla er vad jag skrivit. Men kollade i hennes förra inlägg att hon nämnt det,och genast kändes det okej.
Lite konstigt att hon får läsa om mina tankar i stället för att säg dem till henne.
Men så funkar jag - saker som berör mig är oftast svåra att säg öga för öga.
Jag är nog inte ensam.
till saken,
Igår hade hon väldigt ont,
man såg det och med tanke på att hon inte klev upp förrän sent på dagen märkte man det också,
som ett gående lik klev hon ut ur sitt rum. Och då har man lärt sig att hon inte behöver säga något utan man förstår själv hur dagen kommer se ut.
En trött syster,som inte kommer göra något speciellt och har man turen på sin sida kan vi kanske få henne till ett skratt eller leende.
En sån dag, kräver hennes familj ingenting från hennes sida. Ingenting.
Det var ganska tyst med tanke på att det bara var vi två hemma igår.Hon vilade,jag satt i min ensamhet och läste ur min twilight bok med en kopp kaffe.
Inifrån hennes rum hör jag henne sen säga " skulle du vilja hjälpa mig i duschen" senare idag?
samtidigt som jag tänkte "sa hon verkligen det"
och svarade "ja", så snabbt jag uppfattade frågan.
Jag kunde räkna ut snabbt att detta var mammas "uppgift" sedan tessan blev skadad dem gånger hon behövde lite hjälp.
Och nu när inte mamma fanns till hands på hela dagen kom frågan till mig.
kändes konstigt men självklart väldigt rimligt att så var fallet.
Samtidigt som jag skulle göra allt för min syster -och igår var det att hjälpa henne att duscha.
Svårt för er att förstå kanske att det är en ganska stor sak att min snart 24 åriga syster snart ber mig om detta.
För varje människan är det en helig grej som man vill göra själv.
Jag beundrar henne att hon vågar fråga, för hur märkligt det än känns, så vill jag ju att hon ska göra det.
Starkt gjort.
Vi känner varann utan och innan, men detta gör ändå att vi faller ut från att bara vara syskon.
Vi är syskon men som hjälper varann lite mer.
Och tvingas lära varann lite mer om varandra i situationer som egentligen inte bör mötas.
Men vi möter det som vi inte vill och gör det till erfarenhet som ska göra oss starkare.
nu klev hon innanför dörren och jag har lovat att tejpa hennes rygg!
önska mig lycka till !!
En underbar familj som ställer upp i vått och torrt!
En dag som du denna är man inte precis snäll och tacksam som man borde vara över att man har en underbar familj, istället finns det vissa likheter med ett bi - sticker direkt när någon kommer nära. När smärtan är som värst orkar man knappt med sig själv och ännu mindre någon annan. Precis som jag har de slungats in i en ny vardag för både dem och mig. Från att ha bott i egen lägenhet i 1,5 år och klarat sig själv till att få hem en skadad 23-årig dotter igen och en katt på köpet. Omställningen har varit jobbig för oss alla, men trots alla prövningar är vi starkare än någonsin tillsammans.
Trots att man inte alltid visar det sådana här dagar är man oerhört tacksam över att de finns och alltid ställer upp. De vet att en dag som denna behöver man extra lite omsorg och att det inte är läge att ta upp något för diskussion.
Efter mitt utbrott i morse då tårarna rann för att jag inte visste var jag skulle ta vägen eftersom det gjorde så oerhört ont, har dom varit helt fantastiska. Mamma hon kopplade snabbt och skickligt in TENS -apparaten til mig i sängen, pappa har varit nere på torget och köpt mitt favorit bär - jordgubbar och min syster har gjort pannkakor till lunch.
För att känna mig lite fräschar hjälpte min syster mig att duscha vid lunch, eftersom jag inte får upp armarna ovanför huvudet när jag har en sån dag och inte har någon ork och kraft över till det heller. Ju mer ont du har ju tröttare blir du för det tar jätte mycket på krafterna.. Att inte kunna duscha själv är en väldigt konstig känsla och något som man alltid hade velat göra själv. Behöver förvisso inte alltid hjälp med duschen, men lite då och då. Tur att jag har mamma och syrran som ställer upp och hjälper mig på ett respektfullt sätt.
Tänk vad livet helt plötsligt kan bli annorlunda!
Trots att man inte alltid visar det sådana här dagar är man oerhört tacksam över att de finns och alltid ställer upp. De vet att en dag som denna behöver man extra lite omsorg och att det inte är läge att ta upp något för diskussion.
Efter mitt utbrott i morse då tårarna rann för att jag inte visste var jag skulle ta vägen eftersom det gjorde så oerhört ont, har dom varit helt fantastiska. Mamma hon kopplade snabbt och skickligt in TENS -apparaten til mig i sängen, pappa har varit nere på torget och köpt mitt favorit bär - jordgubbar och min syster har gjort pannkakor till lunch.
För att känna mig lite fräschar hjälpte min syster mig att duscha vid lunch, eftersom jag inte får upp armarna ovanför huvudet när jag har en sån dag och inte har någon ork och kraft över till det heller. Ju mer ont du har ju tröttare blir du för det tar jätte mycket på krafterna.. Att inte kunna duscha själv är en väldigt konstig känsla och något som man alltid hade velat göra själv. Behöver förvisso inte alltid hjälp med duschen, men lite då och då. Tur att jag har mamma och syrran som ställer upp och hjälper mig på ett respektfullt sätt.
Tänk vad livet helt plötsligt kan bli annorlunda!
Ett hårt liv!
Varför är livet så hårt ibland?
En del personer går i genom livet utan att några som helst negativa händelser inträffar. Andra personer kanske har världens otur flera gånger under ens livstid. Det behöver inte bara vara att man får en sjukdom, skada, utan det kan även vara att man förlorar någon som står nära eller att ett förhållande tar slut.
En dag satt jag och min syster och diskuterade det här, varför vissa människor drabbas och andra inte. Vi kom fram till att oftast har en människa inte gjort sig förtjänt av att drabbas av något, utan det bara blir så. Vem är det som bestämmer det eller är det ödet att man råkar befinna sig på vissa platser vid fel tillfälle eller att man träffar fel personer. Man kan också vända på det och tänka att det måste vara ödet att man hittar en bra vän eller livspartner. Det kanske inte alltid blir så underbar vänskap som det var från början i flera år, men jag tror att man måste värdesätta den tiden man har fått tillsammans eller den tiden som man har fått vara frisk.
Precis när något som förändrar ens vardag inträffar och gör att ens liv aldrig kommer att bli densamma, tror man aldrig att man ska ta sig upp igen. Man fattar inte hur man ska orka skratta, le eller helt enkelt leva igen. Konstigt nog gör man det på något sätt, men det är en process som tar tid och som är olika för olika personer.
Jag tror att negativa händelser i slutändan leder till något positivt. Erfarenheter och saker man råkar ut för präglar en till den man verkligen ska bli, även om man betalar ett högt pris för att bli den personer. I längden kanske du däremot vinner på det! Det gör också att vi inser att vi trots allt är väldigt starka som personer och att vi klarar av mycket motsättningar. När ens liv förändras gäller det att hitta nya meningsfulla vanor för att man ska känna livsglädje igen!
En del personer går i genom livet utan att några som helst negativa händelser inträffar. Andra personer kanske har världens otur flera gånger under ens livstid. Det behöver inte bara vara att man får en sjukdom, skada, utan det kan även vara att man förlorar någon som står nära eller att ett förhållande tar slut.
En dag satt jag och min syster och diskuterade det här, varför vissa människor drabbas och andra inte. Vi kom fram till att oftast har en människa inte gjort sig förtjänt av att drabbas av något, utan det bara blir så. Vem är det som bestämmer det eller är det ödet att man råkar befinna sig på vissa platser vid fel tillfälle eller att man träffar fel personer. Man kan också vända på det och tänka att det måste vara ödet att man hittar en bra vän eller livspartner. Det kanske inte alltid blir så underbar vänskap som det var från början i flera år, men jag tror att man måste värdesätta den tiden man har fått tillsammans eller den tiden som man har fått vara frisk.
Precis när något som förändrar ens vardag inträffar och gör att ens liv aldrig kommer att bli densamma, tror man aldrig att man ska ta sig upp igen. Man fattar inte hur man ska orka skratta, le eller helt enkelt leva igen. Konstigt nog gör man det på något sätt, men det är en process som tar tid och som är olika för olika personer.
Jag tror att negativa händelser i slutändan leder till något positivt. Erfarenheter och saker man råkar ut för präglar en till den man verkligen ska bli, även om man betalar ett högt pris för att bli den personer. I längden kanske du däremot vinner på det! Det gör också att vi inser att vi trots allt är väldigt starka som personer och att vi klarar av mycket motsättningar. När ens liv förändras gäller det att hitta nya meningsfulla vanor för att man ska känna livsglädje igen!
