En Oskriven Framtid

Denna veckan har jag som ni säkert förstått varit väldigt upptagen, så det har inte funnits någon ork att låta er hänga med fullt i mitt liv genom bloggen. Nu ska det bli ändring på det och jag börjar med att förklara varför mitt liv är lite upp och ner just nu. Förra fredagen hade jag som ni läste för ett tag sen möte med kommunen, angående en arbetsprövnings plats där. En timme efter mötet ringde dom och erbjöd mig en plats hos en kommunsjuksköterska som ska utveckla ett nytt journalsystem. Jag kommer att arbetspröva som det jag har utbildning till, vilket känns väldigt bra. Tanken är att jag ska prova på det nu två timmar tre gånger i veckan under tre veckor.

Det känns jätte kul verkligen att få komma ut i arbetslivet igen, men det är mycket oro och tankar som kommer fram. Ska jag klara av det? Kan jag det som förväntas av mig? Varför sätter jag så höga krav på mig själv att jag ska klara allt som innan olyckan? Man faller liksom in i gamla hjulspår, den jag var när jag gick ut sjuksköterskeutbildning är inte densamma som idag. Trots att jag vill tro det....

Snacka om att pappa fick en överraskning när han skulle spä ut den koncentrerade spolarvätskan i min bil. Han öppnar motorhuven och står redo med slangen och till sin stora förvåning hittar han spår efter att en mus liga har haft party i min motorhuv. I alla skrymslen låg nämligen solrosfrön, ett säkert spår att mös har övervintrat i min varma bil. Som tur väl är har de ändå skött sig och bara hållt sig till solrosfröna och inte till slangarna med mera. Det hade ju inte varit särskillt kul om hela motorn var en mumsbit när den skulle in på service. Från och med nu blir det musvakt någon gång i veckan, för att undvika problem hädanefter. Andra alternativet är att släppa ut vår katt Nelly på lite jakt...

Som jag skrev i fredags så blev ju mitt besök till käkkirurgen i Lund avbokat på grund av att de hade en akut operation. Visst det är ju självklart att akuta ärende ska gå först, men då ska de ha en ny snabb tid att återkomma med för de dom avbokar.

Dagen idag har istället gått till att sitta i solen och en promenad med pappa, snacka om att njuta. Bara tråkigt att myrstackarna i mina ben inte riktigt har velat gå över under dagen. Brukar ha det på morgen men sen brukar det gå över en halvtimme efter tabletterna är intagna. Idag var det premiär för att prova en ny tablett som ska vara samma substans som den gamla (Oxycodonen), men skonsammare mot magen. Vi får väl se i veckan om krypningarna fortsätter och i såfall titta på om det är tabletterna som orsakar det!

Bara en liten uppdatering om min dag, hoppas att ni med har haft en skön dag i solen! I allafall efter jobbet ni som inte är hemma på dagtid!

Ibland blir man så besviken... Idag ringde tandsköterskan till käkkirurgen som jag ska till på måndag och avbokade mötet, då han hade en akutoperation då. Självklart går det före, men visst blir man besviken då man har väntat ett halvår för att få komma dit. Nu väntar ett nytt brev och en ny tid inom det närmaste, men frågan är hur länge till jag behöver vänta att få komma dit. Ska man behöva ha svårt att äta, ont i käkarna och behöva gå på näringsdryck länge till????

Som några av er redan vet så har jag och en vän hållt på med ett projekt i några veckor. I februari bestämde vi tillsammans med en förening att starta en lättgympa, där alla kan vara med efter sina egna förutsättningar och kapacitet. Nu sitter jag här hemkommen från gympan med ett stort leende på läpparna. För jag känner så mycket när jag är där, man blir glad, man sporrar sig själv i sin egen träning, man utvecklas och inte minst man känner sig stolt över att man klarar av detta. För det är en utmaning av dess like, men tillsammans med fantastiska människor runt omkring mig så är det en början till något nytt. Bort från en värld av enbart av smärta till en framtid med mycket mer. För trots att jag får böta två dagar av mycket mer smärta för en timmes aktivitet, så ger det mer än det vilket väger upp i längden!

Tack Helena för att du gör detta med mig!

I morse var det dags för ansiktzonterapi gång två för att försöka ta bort lite stress som resulterar i spända muskler i ansiktet. Så fort man har tagit av sig jackan och satt sig ner i hennes soffa i väntrummet, känner man hur axlarna åker ner och lugnet kommer över en. Trots mycket färger i rummet, så får man en varm känsla.

 Hon började precis som förra gången att öppna upp energi banorna genom att trycka på olika punkter och massera i ansiktet. Det är ju ingen som ska säga att det är en skön massage för hon tar i rätt rejält och efter en stund känner man sig rätt mosad i ansiktet. Trots det känner man efter en stund hur masken av stelhet börjar försvinna och att det gör mindre och mindre ont när hon masserar. Nu ser vi med spänning mot hur det ska bli efter den här gången, kan den här känslan av avspändhet i ansiktet hålla sig kvar?

Det återstår att se, hoppas att ni följer med mig på min resa!

Igår var det dags att prova ansiktszonterapi för första gången, vilket jag fick testa som ni vet på hälsomässan här i Karlshamn för en och en halv vecka sedan. Under den test gången kände hon hur stela mina muskler i ansiktet var och det var därför jag kände att jag ville ge det en chans.

Ansiktzonterapi går ut på olika faser, fyra stycken var det på mig iallafall. Under fas ett så öppnade hon upp energibanor i ansiktet genom att massera och gnugga på olika ställen i ansiktet. Denna fasen var lite fumlig tyckte jag personligen, men skönt var det. Sen kom vi till fas två där hon tryckte på olika punkter i ansiktet, vilket gjorde rejält ont på vissa ställen och andra kändes inte. Fas tre var den mest spännande, då hon genom att trycka i ansiktet kunde ta reda på vilka mina problem områden var. Det enda jag hade berättat för henne innan denna första gången var att jag hade ont i min nacke. Hon påstod att man har som en karta i ansiktet tex att näsryggen är ryggraden och att gropen mellan ögonbrynen är nacken och så vidare. Genom att kartlägga mitt ansikte kunde hon säga att jag hade problem med min högra axel/arm/hand/ben, nacke och ländrygg. Hon kunde säga att jag inte hade ont mellan skulderbladen och ländryggen, vilket är helt otroligt för det är ju inget som syns precis. Tydligen känner de var problem områdena är genom att de känner ojämnheter där när de kartlägger och att den som behandlas känner att det gör ont på de områdena. Fas 4 är avslutningsfasen som påminner om fas 1 då hon gnuggar och masserar.

Kan inte säga att jag har känt en revolutonerande effekt efteråt, men jag kände mig lite mjukare i ansiktet och nästan lite yr efteråt. När ansiktszonterapin var slut fick man sätta sig upp på kanten av behandlingssängen och där blev man serverad lime vatten i vinglas. Det är lite lyxkänsla över det! Jag har iallafall bestämt mig för att testa två till tre gånger och se om det funkar! 

Tro det eller ej, men jag har faktiskt bowlat. Med lite hjälp då förstås, så gick det faktiskt. Under snart tre års tid sedan olyckan har jag undvikit denna aktivitet då jag inte har trott att det har gått. För det första så har jag antagit att kloten har varit för tunga, så att det har varit svårt för mig att kasta det och för det andra har jag trott att kroppen skulle ta för mycket stryk.

Igår tog jag tjuren vid hornen och utmanade mig själv då vi var bjudna hela familjen på en bowling fest. Den första utmaningen var att hitta ett klot som var tillräckligt lätt för att jag skulle klara av att kasta iväg det. Man kan väl säga att det gick sådär med det, det lättaste klotet som fanns var nummer sju. För er vanliga så låter det nog inte så tungt, men det kan jag ju säga att det var de. Det fanns inte en chans att jag klarade av det, så därför fick jag ha stöttning under klotet när jag skulle skicka iväg det. Jag hade fingrarna i hålet och svingade iväg det, men jag hade ingen tyngd att bära upp själv då en person höll under klotet och gjorde samma rörelse som mig innan jag släppte iväg det. Tillsammans klarade vi det och huvudsaken är ju faktiskt att jag klarade det, men att jag sen bara fick 45 poäng sammanlagt var väl en annan sak. Vissa rundor var det bara rännan som gällde och andra fick jag nio poäng på. Det där med styrningen på klotet är inte helt lätt när man är två olika händer på klotet. Det hade kanske varit lättare om jag hade använt mig av en Gotlandsränna eller staket, så man inte kommer ner i rännan. Men där insåg jag att jag inte var så långt i min bearbetning av min skada som jag har trott, för jag ville verkligen inte visa att jag behövde hjälpmedel då jag bara ville smälta in och vara som alla andra.

 Jag blev alltså överbevisad på mitt första påstående i det här med bowling, men det andra blev som jag tänkte mig. För idag är det en öm Tessan i rygg, arm med mera som tar sig fram. Men det värmer i hjärtat iallafall att jag gjorde det, en utmaning avklarad även om det kommer dröja länge innan jag är tillbaka på spelplanen! Ibland får man nog inte vara rädd för att vara en panelhöna och glädjas av alla andra!

Ibland säger kroppen själv ifrån när det blir för mycket. Som jag skrev i veckoschemat denna veckan var det egentligen för mycket grejer in planerade om man jämför med hur mycket energi jag har att tillgå. Jag visste också att jag skulle få betala priset i helgen genom att få ta det lugnt och vila mycket inför kommande vecka. Men jag kom inte ens dit för det tog stopp redan igår kväll, kroppen sa ifrån genom att stänga av hjärnan. Migränen var ett faktum, vilket oftast utlöses när det är för mycket. Med migränen kom även illamåendet, tröttheten, ljuskänsligheten och den fruktansvärda huvudvärken då man tror att hjärnan ska explodera.

Som tur var hade jag nässpray mot migrän som jag hade fått utskrivet av läkaren att ta till i medicinskåpet, så efter en dos av det, ett nedsläkt rum, kyla på huvudet med mera så tog det en timme innan det vände. Efter en natts sömn så var huvudvärken under kontroll i morse, men man kände hur den lurpassade där i bakhuvudet i väntan på att återigen få ryta ifrån när man överstiger sina gränser.

För visst får man sig en tankeställare, jag vill så otroligt mycket med mitt liv och arbetar varje dag därefter. Vilket är bra och en otrolig drivkraft, men ibland är det även en nackdel då du nochalerar kroppens signaler. Jag vet att jag inte klarar lika mycket som innan, men ibland kommer man in i något invant mönster från förr. Vad jag vill och vad jag kan är inte samma sak oftast, så jag måste låta mig själv vara nöjd även när jag bara kommer en bit påvägen. Det svåraste är bara att komma dit och det är en lång resa som man inte alltid kan klarar själv. Ibland behöver man någon som stannar upp en för att jag ska se hur orealistiskt detta är, även om det inte alltid är så populärt. För varje gång jag inte orkar eller kan på samma sätt som innan är det en viss besvikelse, för även om jag har kommit långt på vägen till att bygga upp en ny vardag och ett nytt liv så faller man ibland tillbaka. Varje gång något sånt här händer som igår får man sig iallafall ett slag på nosen för att vakna upp och ta tag i sig själv igen. Gudarna ska dock veta att det är inte lätt att vara ett ånglok som vill framåt men som inte har tillräckligt med ved att elda med så att man kommer till den destination som var planerat.

Då har vi sparkat igång den nya veckan och klarat av måndagens alla utmaningar. I eftermiddags var det dags för massage och den tredje laser behandlingen. Eller rättare sagt den första på riktigt, för tydlingen hade vi behandlat för stort område från början enligt hennes lärare på utbildningen, men så är det när man lär sig. Hela utbildningen går ut på att lära sig utöva lasertekniken och använda sig det som behandling för olika problem när hon är färdiglärd. Jag har ju den stora chansen att få prova på detta genom att vara hennes testfall.

Är lite faschinerad över att det kan värma på vissa ställen när hon sätter laserpennan på vissa områden och andra känns det inte alls. Ann på massagen förklarade att det betyder att de områdena med värmeökning är de som reagerar på behandlingen och där det finns ett problem. Är det kallt när man behandlar med pennan så är det enbart smärtspridning där och ingen verklig skada. Detta är en teori om det här med wiplashskador, antingen stämmer det eller gör det inte. Tiden får utvisa vad detta ska leda till, fem gånger ska vi behandla bara nacken och då återstår det att se vad som har hänt. Jag tror på det tills motsatsen är bevisad. 10 procent är inte motagliga för laserbehandling så vi får väl se vilken procent jag tillhör.

Alla vi som bor i Skåne och Blekinge har nog haft en jobbig natt med lite sömn natten till idag. Herregud, vaknade klockan tre i natt att det hördes och kändes som att hela huset skulle flyga iväg. Utanför fönstret var det nämligen full storm, klass ett varning om jag har förstått det rätt nu efteråt. Vadå vaggas i ett falskt lugn när man gick och la sig igår kväll, då var det tyst och lugnt utanför fönstret tills att man vaknade till detta inferno.

Mamma berättade när hon kom hem att det låg grenar och små träd över de flesta vägarna. Även en hel del soptunnor hade förirrat sig ut på gatorna tills dess ägare insåg att de inte hade något och slänga soporna i och hämtade in dom. En annan fick snällt stanna inne tills senare i eftermiddag, då tog jag och mamma oss en sväng ner till stan. Efter en heldag inne får jag nästan cellskräck och behöver ut, då jag är lite för rastlös att bara ligga en heldag. Även om vinden hade avtagit i eftermiddag var det rejält motigt på sina ställen och det var full mondering i klädväg som gällde.

Hoppas att alla ni här nere från överlevde denna tuffa natt:D 

Då var det dags för andra gången att testa laserbehandlingen hos min massör Ann. Hon känner mig utan och innan nu, fast det är inte så konstigt eftersom jag snart har gått hos henne i ett och halvt år var fjortonde dag. Från början kunde hon knappt röra mig pga av min nervsmärta, vilket gjorde att jag var jätte rörelsekänslig. Sedan förra gången har hon till och med kunnat röra mig i nacken, vilket är ett jätte kliv. Nu kan man ju kalla massagen för massage och inte bara knappt nudda mig.

Som sagt idag var det andra gången på lasern och idag utökade hon området med laserpennan till hela nacken, mellan kotorna i ryggen, hela armen och skulderpartiet. Denna gången kände jag en värmeökning när hon satte laserpennan längs huden, vilket jag inte gjorde sist. Då kände jag ingenting under laserbehandlingen, så det är ju framsteg. Vi får väl se hur det blir framöver, nästa behandling sker på fredag. 

När jag skrev veckoschemat den här veckan så skrev jag att jag skulle testa på något nytt. Den meningen sa inte så mycket om vad jag skulle testa eftersom jag inte visste så mycket själv om det. Jag lovade att berätta mer när jag hade varit på det och nu är det dags. I höstas blev jag tillfrågad om jag ville vara test patient åt min massör när hon gick sin utbildningen i laser teknik. Jag tackade ja då det inte fanns några risker med det, mer än att man blir besviken om det inte hjälper. Lasertekniken kan hjälpa vid smärta i olika mjukdelar, ärr, acne med mera och resultatet är individuellt.

I tisdags när jag skulle på vanlig massage var det dags att prova på det för första gången. Metoden gick till så att hon använde en laserpenna som hon satte mot huden på ett ställe i nacken i taget. Efter några sekunder på det stället flyttade hon pennan till ett annat område i nacken. Efter att båda sidorna i nacken hade fått sin behandling var det dags för min dåliga höger arm och slutligen käkarna att få sin del. Själva behandlingen var inget som gjorde ont eller kändes, tydligen kan man känna en värmeökning men jag upplevde inte det. Nu återstår bara att se vad som händer efter några behandlingar, lovar att hålla er uppdaterade.

Är det någon annan som har provat detta?

Då var man ett blåmärke och en bula rikare! I början när mitt höger ben började krångla efter olyckan pga av min nackskada trillade jag i princip hela tiden när jag var ute och promenerade. Sedan jag fick lite mer hjälp i min vardag så har jag ju alltid någon med mig som stöttar där det är ojämnt och finns där vid min sida, så har jag trillat färre gånger.

Tyvärr så räckte inte detta i söndags då jag tappade balansen med mitt friska ben och det dåliga benet fick ta all min kroppstyngd, vilket resulterade att det vek sig. Poff sa det så låg jag där på marken, men med ett träds hjälp var jag på benen igen och vid första anblicken så kändes det helt okej. På kvällen när jag skulle duscha råkade mamma och jag titta på mitt smalben på min friska sida och där buktade det ut en stor bula. Denna bulan blev sedan ett stort blåmärke som har hållt sig fast på benet. Så fast jag verkligen älskar snön och vill ha den kvar, så är den lite jobbig för en som har lite dålig balans. Trots det så tar jag hellre ojämnheten är att offra en vit jul! Ta det försiktigt mina vänner när ni är ute!

 

Jag  säger bara det, gud vad halt det är ute under snön. Det känns som man kryper fram när man går, här är det ingen powerwalking inte vilket var tänkt. Som ni vet köpte jag ju brodar innan vintern kom och hela Sverige blev vitt, bara för att jag inte skulle trilla. Min höger fot och ben vill ju inte vad jag vill alltid och håller på att krångla nu när det är så ojämnt på marken. Benet orkar inte hålla upp kroppstyngden vilket gör att min fot viker sig åt utsidan och stukas hela tiden.

Peppar peppar ta i trä så har jag inte trillat ännu utan bara varit nära. Då och då på mina dagliga promenader bara flyger foten iväg i riktningar som inte riktigt var tänkt. Då går det starka benet in och korrigera, vilket hade sina brister idag när vi var ute. Jag och min syster kom till en hal snötäckt plätt på cykelvägen, där under den luriga snön fanns blank is. Tur som var har jag en syster som gick som en svans jämte mig och stöttade upp, vilket behövs när Bambi är ute på hal is!

Ibland blir inte livet riktigt som man har tänkt sig, men man skakar av sig det jobbiga och reser sig igen. Gång på gång slås benen undan från en men trots detta så fortsätter man och reser sig upp. Man vill inte visa att varje gång benen slås undan så blir man sårad och ledsen, man vill bara visa sig stark och positiv. Ett intryck att man nästan är oberörd trots att livet är jobbigt.

Ibland bara önskar jag att jag var bättre på att visa hur jobbigt man egentligen har det, dels för att man inte vill att folk ska tro att det är så enkelt som det ser ut. Man vill även visa sig sårbar och ledsen för att kunna gå vidare och bearbeta det.  Det är nämligen skit tufft detta, men på grund av att man försöker vara positiv hela tiden glömmer man bort den biten av en som är besviken över att livet inte blev som man tänkte sig.

Idag på rehab var det dags att öppna ventilen och få avreagera sig, vilket var så himla skönt. Det var som en klump i magen bara löstes upp efterhand, vilket gör det lättare att hålla upp den glada och positiva Tessan istället. Det är ju den personen man vill vara och bli uppfattad som...

Vet inte vad jag ville med detta inlägget, men såhär är det iallafall!

Varje gång ni har gått in på min blogg, har ni möts av rubriken"Nu är det dags" och så har det varit under en hel vecka. Många av er har undrat hur det har gått i Jönköping ock skickats sms, mail och hälsat på. Under söndagen och måndagen fick jag tjugo stycken sms på min mobil där det stod lycka till, vilket jag blev så otroligt glad och rörd av. Tänk att jag har så många fina människor runt omkring mig och jag är så otroligt tacksam över det! Flera av er har även hälsat på mig denna veckan och kommit med fina presenter, ni är så gulliga och jag blev verkligen super glad för att ni kom. Anledningen till att de flesta av er inte har hört av mig via telefon eller sms tillbaka är att jag har haft en jätte tuff vecka.

Måndagen den 25 oktober klockan åtta låg jag på operationsbordet på Ryhov med min fina operationsmössa och tossor på fötterna. Överläkaren Mats började att lägga mig i sidoläge och ställde sedan in nacken efter röntgenapparaten. Efter det var målet för mig att ligga blixterstilla i en och en halv timme, medan de gjorde ingreppet i nacken. De började att bedöva med lokalbedövning i hela facettleden, vilket innebar tre stick in i nacken. De första två gjorde rejält ont och min ansiktsfärg ändrades genast från rött till kritvitt. När bedövningen hade verkat gick de in med någon typ av metalltråd genom kanylen, som de höll på att greja med i nacken till de hittade rätt ställe. Detta gjorde inte ont då bedövningen hade verkat, men de var lite obehagligt då det kändes som de gröpte framme vid struphuvudet. När den var på plats kopplade de in den där "bränningsapparaten" och satte på den så den gick upp till 80 grader. Detta gjorde de i alla tre hålen, innan de var färdiga där och skulle sticka tre nya håll längre upp för att göra om proceduren. När de hade brännt överallt tackade läkaren för sig och lämnade mig och undersköterskan kvar i rummet, med en uppmaning att jag skulle ligga kvar en stund på britsen. Man kände ju att allt snurrade lite, så efter ca en halv timme kunde hon leda ut mig till en fåtölj med fotpall. Där fick mamma ansvaret att hålla koll på mig medan undersköterskan fixade macka och chocklad bitar till mig. Där fick vi sitta kvar i ca en timme innan vi fick köra hemåt, med en telefon tid om en månad.

Bilresan gick bra hem, jag var helt slut efter ingreppet så jag snarkade gott jämte mamma i den nerfällda stolen hela resan hem. Väl hemma har det varit en pärs, då jag har varit jätte trött och haft jätte ont efter ingreppet. Jag har inte heller orkat hålla uppe huvudet, vilket har gjort att huvudet har varit helt sne. Sakta men säkert går det framåt med myrsteg, men det är fortfarande för tidigt att bedömma om operationen har haft effekt smärtmässigt då den akuta smärtan inte har försvunnit. Så ni får hålla tummarna lite till!



TACK FÖR ATT NI FINNS OCH EN STOR KRAM TILL ER ALLA!

Imorse när jag vaknade gick det upp för mig att imorgon är det dags att åka upp till Jönköping och Ryhovs sjukhus. Jag har ju vetat om datumet länge nu, men på något sätt har jag kunnat skjuta det framför mig och nochalera det för att klara av allt annat som har stått på schemat. Antar att det är ett sätt att överleva....

På måndag morgon klockan åtta ligger jag på operationsbordet för att påbörja ingreppet som tar ca två timmar. Det läkaren kommer att göra är att lokalbedöva området på halsen för att sedan göra sex instick där de sedan går in med en upphettad nål för att bränna av 80 procent av nerverna på nivån C4-C5.

Chansen är 50 procent att smärtan minskar och 50 procent att det inte händer någonting. Man vet inte heller hur reaktionen blir efteråt, utan det är bara att vänta och se hur de närmsta veckorna ser ut framöver...



ÖNSKA MIG LYCKA TILL NU ALLA! Håll alla tummar ni bara kan...

Igår eftermiddag var det dags för första träffen i COGMED gruppen. Ni vet det där dataprogrammet jag pratade om, som jag har börjat med här hemma för att träna upp minne och koncentration. Det jag har kommit fram till denna veckan är att ingen ska säga att programmet är lätt, då det både har kommit ut många svärord från min mun och tårar från mina ögon. Det ser nämligen så lätt ut när man börjar med de olika spelen, men sen förstärks känslan att man är dålig mer och mer ju fler missar du gör. Det blir så synligt att man inte kommer ihåg eller blir trött jätte snabbt, när man bara behöver använda det som är ens svaga sidor. I andra situationer kan man ju spela med att man hänger med eller hitta ursäkter för att gå därifrån.

På gruppträffen i fredags fick jag träffa de två andra tjejerna som också håller på med programmet och som också har kognitiva problem. Till en början kändes det enbart konstigt att behöva visa upp sina svårigheter direkt för någon som man inte ens känner. Sen helt plötsligt ändrades de då de förklarade situationer som de tyckte var jobbiga och då kändes det som de pratade om hur jag kände det. Då kändes det så skönt att någon annan kände likadant, man kände sig inte längre så ensam i den här problematiken! Nu gäller det att jobba på med programmet tills nästa fredag då vi ska träffas igen och gå igenom hur det går för var och en och få information om hur det här med kognitiva problem fungerar!

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig...Det är en sak som jag undanhöll från er i mitt Kreta inlägg, imed att jag inte riktigt visste hur det skulle bli med allting. Det är nämligen så att i början av vår semester vecka var vi på grekisk afton på hotellet, vilket skulle innehålla grillbuffe och en massa underhållning. Maten var super god och efter det var det dags för en dansgrupp att uppträda, vilka var väldigt duktiga. Efter stunds uppträdande var det dags att engagera publiken och den första som drogs upp var mamma. Då var jag genast snabb att tänka "puh där klarade jag mig" men innan jag visste ordet av så var hela vårt bord uppdraget inklusive mig. Uppe på dansgolvet fick vi lära oss några steg i en av deras folkdanser, vilket innebar att man dansade långdans med händerna på axlarna. Jag och min syster Ida fick kompremissa lite med min dåliga hand, så hon höll mig i handen istället. Efter ett allt snabbare och snabbare tempo var det äntligen dags att få sätta sig igen, men det varade inte för länge. Då vi blev uppdragna både en och två gånger till för att dansa runt poolen med mera.

Under den tredje gången blev jag och min syster indragna in i mitten av ringen av de två manliga dansarna i gruppen. Jag och Ida fattade ingenting då vi blev placerade mitt emot varandra och med dom jämte oss med grepp om vår midja. Vi försökte härma dem genom att tassa på tå i en inre ring och helt plötsligt börjar de prata intensivt med varandra. Jag och Ida tittade på varandra igen och innan vi visste ordet hängde vi raklånga i luften. Då har de nämligen börjat rotera runt, vilket gör att vi flyger som ett flygplan i luften.

Först var det bara kul och chockerande, men sen började min axel göra mer och mer ont. Efter några varv i luften fick vi sen slut på det och när jag var nere på marken igen kände jag mig helt likblek i ansiktet. Igår var det dags för undersökning av axeln, vilket resulterade i att mjukdelarna i axeln hade tagit stryk. Så nu gäller det att ta det försiktigt några veckor och kyla axeln för att bli av med smärtan! Men men en upplevelse var det iallafall trots resultatet!