En Oskriven Framtid

Igår berättade jag att jag skulle ta ett nytt steg framåt i mitt liv och gå och titta på en lägenhet. För er som är nyfikna hur det gick, tänkte jag skriva en liten sammanfattning om visningen. Det pirrade i magen när vi vandrade mot lägenheten hela familjen, alla hade tagit sig tid att följa med som stöd och smakråd. När vi kom in i trapphuset väntade mäklaren på oss där, för att sedan hälsa och visa oss in.

Direkt när jag kom in i lägenheten kände jag en unken lukt, vilket inte precis är den bästa starten. Hallen var jätte stor och inbjudande, vilket jag verkligen gillade. Tyvärr var inte resten av lägenheten så upplyftande, då den hade ett stort renoveringsbehov. Fönstrena var dåliga, tak, golv, väggar, gardrober, hela köket behövde rivas ut och jag reagerade på något i lägenheten med astman. Så rätt snabbt insåg jag att detta är inget för mig!

Men nu har jag gjort första visningen, så nu är det bara att rulla vidare framåt på denna spännande men läskiga resa!

Igår efter lunch var det dags att öppna locken till mina två lådor med material från sjuksköterskeutbildningen. Som jag skrev för cirka en vecka sen, så har jag bestämt mig för att rensa ut i mina flyttlådor innan jag flyttar igen. Vill lämna allt det gamla bakom mig, för att få en nystart. Tycker jag har gjort mig förtjänt av det!

Denna veckan ska jag bara ta det lugnt på grund av min virusinfektion, som gjorde att min astma blev betydligt sämre. Tyvärr är det ju så när man lever med ständig smärta, att det är värdelöst att bli sjuk och behöva vila mycket.
Smärtan blir bara betydligt värre, därför har jag lärt mig att det är viktigt att försöka göra lite små saker i den mån man kan. Att rensa lådorna var en perfekt grej, som man kan ta i sin egen takt. Är dock väldigt förvånad över att det gick så snabbt, så mycket som var inaktuellt som bara kunde slängas direkt. Kändes lite i hjärtat att rensa ut tre år av ens liv, för det symboliserade mycket av det liv jag trodde jag skulle ha nu inte det jag fick. En utbildning som knappt har börjats användas, men som jag vet innerst inne sitter hårt förankrad. Hoppas någon annan ska se det med bara....

Vi får väl se vad jag ska ta itu med härnäst i städ väg, när man väl har börjat är det riktigt kul! Ett litet bevis på hur jag såg ut efteråt...

Under en veckas tid har jag varit hes och hostig, men inte känt mig sjuk eller varit snorig! Så här har det varit tre omgånger sen första advent, så igår när jag vaknade med ont i halsen också tänkte jag att det var bäst att ringa till vårdcentralen. Jag har ju astma i botten med, så de två andra gångerna har det hjälpt att höja min astma medicinen. Denna gången hjälpte inte det, så klockan nio satt jag utanför läkarens rum på vårdcentralen.

Efter att ha lyssnat på lungorna, tagit halsprov, blodprov, gjort PEF mätning och sautration, konstaterade hon att det var ett virus jag hade i halsen som hade gjort min astma sämre. PEFen visade att jag hade en lungkapacitet på 210 istället för 800. Det hela slutade med att jag fick åka till apoteken och hämta ut kortison tabletter och en extra kortison inhalator, så nu ska jag nog snart komma på benen!

Hade en underbart fin vän på besök och hennes söta dotter, som lyfte hela dagen! Bara genom att träffa er mådde jag genast bättre och glömde bort allt jobbigt som händer just nu i livet för två timmar! Ni betyder oerhört mycket för mig, glöm aldrig det!

Sakta men säkert blir mer kropp mer återställd för varje dag som går, efter smärtanfallet på nyårsdagen. Så dåligt har jag nog aldrig mått och det vill säga mycket, då man har varit med om en hel del. Trodde inte att kroppen kunde få för mycket smärtmässigt, så att det visade sig fysiskt. Där hade jag fel för tydligen kan det bli så!

För varje dag som har gått, börjar kroppen att bli lite piggare och smärtan blir lite lägre. Jag är ännu inte tillbaka i mitt vanliga skick, men på god väg! Man går ju ner sig rätt snabbt fysiskt när man inte har så mycket motståndskraft att ta av! Så nu säger jag bläääää till smärtanfall!!!!

Nyårsafton började med en härlig nyårsfest hos min älskade kusin och hennes sambo. Efter en god fördrink blev det väldigt god mat från Solgårda, potatisgratäng, kycklingfile, oxfile, såser, fruktfat och bröd! Efter ett litet välbehövligt uppehåll efter maten så blev det god pannacotta som min andra kusin hade gjort med sin tjej. Sen var det dags att göra av med lite kalorier då det välberömda dansspelet från Kinetec kom fram, jätte roligt men det var inte gjort för en handade människor. Efter det vet jag inte vad tiden tog vägen, för den bara rusade fram till tolvslaget då vi firade in det nya året med raketer, skålar och lite mousserande.

Natten till nyårsdagen blev dock inte den bästa starten på det nya året, då jag fick ett smärtgenombrott. Detta gjorde att jag inte sov en blund på hela natten, så när väl morgonen kom mådde jag så illa att jag inte visste vad jag skulle ta vägen och var helt svimfärdig. Så för att inte vara själv gick jag in och väckte mamma, för att sedan bli omstoppad i soffan med en kall trasa på huvudet, spy spann och tabletter för att stoppa i mig jämte mig. Hela dagen igår är som en dimma! Idag när jag vaknade var jag bättre, men jag är långt ifrån min vanliga smärtnivå. Så det är bara att kämpa på! Vilket bra start va, men man kan ju vända på det med och säga att nu kan det bara bli bättre.....

Tipp tapp tipp tapp tippi tippi tipp tapp..... Den låten var det nog många som hörde under dagen, antingen via tv, radio, skola, familj, arbeta med mera.. Själv startade jag morgonen innan jag skulle gå och arbetspröva med att sätta på tv:n för att lyssna på lite sång under tandborstningen. Efter jobbet var det dags att fara vidare till ett äkta luciatåg på särskolan, som var fantastiskt fint. Alla gjorde sin grej efter sina förutsättningar, vilket är jätte häftigt tycker jag!

För det är väl så samhället ska vara uppbyggt, att man får visa sina bästa förmågor och får lov att använda dem i sin vardag och för att fylla sin funktion i samhället! Det gäller bara att fler är öppna för alla vi som inte riktigt är som mallen...

Tänk att något som att stå att andas fem djupa andetag kan vara så svårt!!! Det är egentligen inte själva andningen som är det svåra eller att andas rätt med magen istället för bröstkorgen, utan det svåra är att bara andas utan att tänka på andra saker än att andas.

För hur hårt man än försöker svävar tankarna iväg till något man är orolig för, ska göra och saker som är roliga innan man ens vet om det. Imed att man inte heller är medveten om det förrän man är i det, kan man ju inte stoppa det förrän det är för sent. För när man väl försöker att gå tillbaka till att bara tänka på andningen, så har man kommit ur lugnet och rytmen som djupandningen ska medföra.

Men om man övar på att andas lite då och då i korta stunder, kanske jag klarar att hitta det där lugnet till slut. Jag ska iallafall försöka och jag har ju en väldigt bra lärare som kommer med stöttning och råd! Hoppas att ni förstod något av detta flummiga inlägg....

Usch vad snabbt det går att komma in i vardagen igen. Veckan har rivstartat jämnfört med förra måndagen, som tillbringades framför en film i soffan. Två jobb dagar är avklarade, bettfys i Malmö har jag efterlyst i tre dagar utan resultat och reseersättningar med mera är skickade eller inskannade för vidare läsning.

Detta är sådana saker som var tvugna att göras, då de inte kan skjutas fram längre. Väntar jag en vecka till med att till exempel ringa till vårdcentralen blir jag utan medicin en vecka, vilket skulle vara en katastrof. Det är bara det att vardagen är jobbig nog när man är som vanligt, men just nu är allting extra jobbigt då kroppen fortfarande inte har repat sig. Därför blir minsta lilla grej en stor grej i slutändan just nu.

Imorgon är jag iallafall ledig och det enda måste som ska göras är att ringa ett samtal. Annars ska jag enbart göra det jag känner för helt och hållet!

Hoppas att ni höll för öronen som inte orkar lyssna på lite klagan från en trött själ!!!

Nu är det en trött och utslagen Therese som lägger sig i soffan, efter att ha arbetsprövat idag för första gången sedan operationen. I två veckor har jag varit hemma och tagit det lugnt, i eftermiddags blev det läkemedelsutbildning istället. Jag håller tummarna att kroppen klarar veckans alla prövningar, håll tummarna ni med! 

Herregud vad julen kryper närmare hela tiden. Tänk att vi snart är inne november, vilket i och för sig inte är mig emot då jag älskar julen. Men det borde finnas en gräns på när julförsäljningen börjar, för det känns som att det blir tidigare och tidigare. När vi var i Malmö i oktober var halva affärerna fyllda med tomtar och compani. Igår fick jag höra från min syster att skumtomtarna har börjat att invadera mataffärerna, vilket är positivt imed att jag älskar Cloettas tomtar.

Det känns bara så synd att börja med allt nu, för då uppskattar man det inte lika mycket när det väl är första advent. För mig är det då julen startar på riktigt och min julkänsla verkligen infinner sig. Det är då jag vill handla tomtar, äta skumgodis och glögg med mera. Så jag ska allt försöka stå emot tomtarna lite till, frågan är bara hur många gånger det tar innan en liten skumtomtehamnar i min mun ändå!

Idag är det väl dags att skriva några ord för ni som har väntat. Gårdagen spenderades i sängen, då kroppen var helt slut efter ingreppet. Resan upp till Jönköping gick bra och klockan ett fick jag lägga mig på operationsbordet efter att ha bytt om till operationsrock/mössa/tossor.

Inne på operation stod överläkaren Mats och väntade. Han undrade hur allting var och sen fick jag lägga mig bordet. Där ställde han in röntgenapparaten och märkte ut var han skulle sticka, efter det fick jag inte röra en fena på 1 timme och en kvart. Han började med att lokalbedöva på olika ställen och det är det som gjorde mest ont på vissa ställen. Jag säger då det att det är tur att man förtränger det mesta mellan gångerna, för jag hade glömt hur ont vissa av lokalbedövningssticken gjorde. Särskillt då när han var inne i facettleden och rotade och sprutade in lokalbedövning. Efter att han hade bedövat, var det dags att bränna av nerverna vilket inte kändes, eftersom lokalbedövningen har tagit.

När allt var klart fick jag sätta mig i väntrummet en halvtimme för att se att allting fungerade bra, innan vi rullade hem mot Karlshamn igen. Dagarna nu efteråt har varit rätt jobbiga, jag är väldigt stel i nacken på den sidan och det gör väldigt ont så fort jag rör mig. Idag känns det iallafall som att det går åt rätt håll, vilket är skönt!

Måste bara skicka med en bild på en väldigt vacker blomsterbukett som väntade på mig när jag kom hem! Man blir så glad inombords när det händer något oväntat! La också in en bild med presenter från min älskade syster, en rolig film och djungelvrål sitter ju aldrig fel!

Då var det dags för en ny vecka, en vecka som ser lite annorlunda ut än alla andra. Jag ska nämligen göra ingreppet i Jönköping som jag gjorde för ett år sen igen på tisdag. Klockan ett ligger jag på operationsbordet för att göra en ny facettledsblockad. För er som inte var med på bloggen för ett år sedan, så började den här resan med att de lokalbedövar facettlederna i nacken i omgångar för att se vilken facettled som är skadad. När man har mindre smärta eller är helt smärtfri har man hittat rätt.

Då man har gjort två blockader på samma facettled och fått samma positiva resultat två gånger går man vidare till nästa steg. Det är detta steget jag ska göra på tisdag och då bränner man av nerverna till 80 procent till den facettleden som man har fått det positiva resultatet på. Man kan inte bränna av mer än 80 procent, vilket innebär att 20 procent av smärtsignalerna kan fortfarande skickas till facettleden. Så helt smärtfri blir du inte, men det blir bättre. Jag gjorde som sagt ingreppet för ett år sedan och för mig höll resultatet av ingreppet lite mer än ett halvår. Fördelen är att man kan göra om det en gång per år om man känner att det är värt det. Själva ingreppet tar två timmar och görs under lokalbedövning, där du måste ligga helt still under en röntgen apparat. De  använder nämligen röntgen genomlysning när de arbetar för att se att de kommer rätt.

Detta är ett ingrepp som görs för dagen, vilket betyder att man är hemma igen på kvällen. Rätt skönt om jag får säga det själv att sova i sin egen säng. Här kommer ett kortare veckoschema än vanligt!


MÅNDAG  Arbetsprövning.

TISDAG  Operation Jönköping.

Ska vara hemma resten av veckan!

Klockan elva på förmiddagen för exakt tre år sedan förändrades mitt liv drastiskt, genom en trafikolycka. Den vardag som jag kände till byttes ut mot en skrämmande, orolig, främmande och hemsk ny vardag. Ingenting var sig likt! Första veckorna förstod man inte allvaret i det som hade hänt utan man var mest glad över att det inte blev "värre" och att man faktiskt var vid liv. Sen övergick gladheten till ilska när man förstod att livet aldrig skulle bli som det var igen, framförallt mycket ilska riktades till den som hade kört på mig och man ville att hon skulle få böta som jag gjorde.

Tillslut insåg jag att jag var tvungen att släppa min ilska för det som hade hänt och acceptera nuläget för att kunna gå vidare och bearbeta olyckan. Det var det första de sa på smärtkursen på rehab att man var tvungen att acceptera att det hade blivit som det hade blivit, för att klara av att gå vidare. Jag kan ju säga att det växte horn i pannan när de sa det, för jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur man skulle acceptera en vardag full med smärta, trötthet, oro och ett funktionshinder. Jag ville ju bara ha tillbaka mitt gamla liv där jag kunde få vara jämnlik de i min egen ålder.

Nu efter tre år kan jag förstå vad de menade! För man kommer till en punkt trots hemsk smärta och en arm mindre, där man inser att man håller livet för kärt för att prioritera bort det. För accepterar man inte läget som det är efter ett tag, bygger man inte heller upp ett nytt liv med allt bra som faktiskt finns kvar. Ordet acceptera betyder inte att jag har accepterat att det ska vara så för all framtid, för jag hoppas också innerst inne att jag ska bli bättre. Dock inser jag också att mitt liv aldrig kommer att se ut som innan, även om jag blir bättre.

Nu låter det kanske som att mitt liv är bra igen, men så är det inte. Varje dag när jag vaknar, känner jag hur det värker i hela min kropp och jag önskar för ett kort ögonblick innan jag slår upp ögonlocken att detta är en mardröm. När jag sedan slår upp ögonen inser jag att det är en ny dag, då är det bara att ta sig försiktigt ur sängen. Låta kroppen få ta sin tid att komma igång i tysthet, få i mig mina smärtstillande tabletter och sen sparka igång dagen. Mitt skadade liv består av mycket pappersarbete, kontakter med försäkringskassan, försäkringsbolag, advokat, sjukvården och medicinsk kontakt så som sjukgymnastik, hjälpmedelsbesök, läkarbesök med mera.  Att vara skadad innebär att man vissar dagar mår så dåligt av att vara i den situationen, att man bara bryter ihop!

Sen dagen efter man har brutit ihop, gäller det att rycka upp sig och titta på allt fint man har runt omkring sig som gör det värt att ta sig upp ur sängen. Jag har haft turen att under hela resan haft otroligt fina vänner och en underbar familj/släkt runt omkring mig, som har stöttat och hjälp till.

År 2011 är året då jag äntligen har känt att det har vänt lite. De senaste åren sedan olyckan har jag haft fullt sjå att överleva och hålla huvudet ovanför vattenytan. För då man har rest sig efter en smäll har det kommit en ny smäll och mitt i detta undrar man hur mycket man ska orka. Detta året har jag känt att jag under vissa perioder har haft lite mer ork till att bygga upp något och inte bara behövt överleva, då käftsmällarna har haft vissa mellanrum. Jag har tillsammans med en vän startat en lättgympa grupp, vilket betyder mycket för självkänslan och för det mentala. Med små steg har jag även börjat att använda min utbildning som sjuksköterska och börjat arbetsträna, vilket ger otroligt mycket även om det tar mycket energi/ork också. Jag vet att jag kommer att få fler smällar och bakslag, men det gäller att påminna sig själv om att inte ge upp! För livet är för värdefullt att strunta i.....





Snart är denna jobbiga dag slut.........

För en vecka sen var jag som sagt med i ett reportage i InfoBladet, många som inte har tillgång till den här tidningen har undrat om jag kunde länka till reportage. Tyvärr har jag inte hittat det på nätet, därför lägger jag in texten och bilden som ett inlägg här på bloggen. Hoppas att ni ska ha glädje av det och att det funkar lika bra som att länka.

Att vara sjuk eller skadad innebär så mycket mycket mycket mer än att bara infinna sig på alla behandlingar och jobb/arbetsträning. För inte nog med att alla besöken och arbetstimmarna suger energi, så tillkommer alla samtal som måste ringas, alla papper som måste skickas eller tas omhand, alla beslut som måste fattas vad som är bra för en med mera. Hur lätt är det att ta beslut när man inte vet hur man själv känner eller vad beslutet innebär.

Idag har jag varit både receptionist för mig själv och postman, sen klämde vi även in ett planerat besök hos tandläkaren i eftermiddag. Det tog två timmar i förmiddags att ringa två samtal, ett till ortopedtekniska och ett till hudmottagning. Det gäller verkligen att terrrorisera telefonen när det är telefontid, för missar man den får man vänta ytterliggare en dag. Jag säger då det för att ringa sådana här samtal måste man vara ledig, för hur lätt är det att "klämma" in ett samtal när man kanske har en halvtimme kvar på förmiddagen efter besöken på sjukhuset eller arbetsträningen. Då ska man ha tur om det finns en liten lucka i telefonkön just då! Iallafall de två timmarna idag gav inte så mycket för det båda samtalen kom fram till var att de arbetar på problemen på bägge ställen.

Telefonsamtalet på hudmottagningen gällde problemet med att försöka lösa biverkningen på min hud av tejpningen av min axel. Det blir så hård påfrestning på huden när man drar tejpen för att dra tillbaka axeln i rätt läge igen, vilket orsakar sår och rodnad vid fästet på tejpen.Samtalet till ortopedtekniska gällde samma sak i princip, vi håller nämligen på att försöka undersöka möjligheten till att hitta en axelortos som kan ersätta tejpen och sen håller vi på att ändra på min fotortos. Men som sagt det är bara att vänta tiden an!

Jag nämde även att jag hade varit postman, idag kom ett besked från försäkringskassan med posten. Det skulle sedan läsas igenom, bearbetas av mig ett tag och sen skickas vidare till advokaten! Tänk hur mycket tid man lägger på alla papper!



Nu blir det soffan istället!!!!

Vilken tuff dag, vissa dagar blir man bara riktigt trött att vara i den här situationen.
Nu vet jag dock att den smärtstillande medicin fortfarande behövs för att få ett värdigt och normalt liv som möjligt! För med så mycket smärta som jag har haft idag orkar man inte kämpa mot i längden, så det är tur att det finns mediciner som kan ta bort det värsta av smärtan!

Men imorgon är det en ny dag....

Herregud vilken morgon! Snacka om att gå i nattmössan när man gjorde sig iordning. Mitt närminne är som en guldfisks ibland och tydligen hade hjärnan tagit semester igår när jag gick och la mig, för jag glömde nämligen att ställa mitt mobil larm till idag. Så i morse klockan halv sju när klockan skulle ringa sov jag såååååå gott! En kvart efter kom mamma och pappa in genom dörren och undrade om inte jag skulle gå upp, vilket jag definitivt skulle då jag började arbetsträna halv åtta. Så det var bara att lägga in turbon i hela morgonritualen och tro det eller ej så var jag på plats i tid, vilket förutsatte att jag då även hade lite tur med att hitta en parkeringsplats vid entren.

När man får ett sånt uppvaknande så känns det som att man inte riktigt är vaken på hela dagen, utan man ligger back hur man än gör. Det är en liten bild av hur jag kände mig, say no more please....

Idag har jag varit på ansiktszonterapi igen efter sommaruppehåll, Elisabeth som har ansiktzonterapin ringde mig nämligen förra veckan och undrade om jag kunde hjälpa henne med en sak. Det är så att hon ska vara med på ett reportage i en lokal tidning, där hon ska berätta om sin verksamhet. För att hon skulle kunna visa reportern samtidigt som hon förklarade vad ansikszonterapin gick ut på, undrade hon om jag kunde ställa upp på att vara med på en behandling. Hon har hjälpt mibg mycket genom att lindra huvudvärken och spänningar i ansiktet så det kändes inte mer än rätt att kunna hjälpa henne tillbaka. Så blev det, så under eftermiddagen idag berättades allt om verksamheten, mina upplevelser av behandlingen och olika faser i behandlingen fotograferades. Nu ligger jag här i soffan, lite små trött om man säger så efter arbetsträning och behandling.

Då var man tillbaka i verkligheten igen, så härligt att ha en vardag igen! Jag gillar att ha struktur och att vara igång, det svåraste är bara att hitta en balans. Idag när jag var på jobbet kändes allt så bra, alla var så glada att träffa varandra och jag ser framemot höstens stora utmanningar. Sen när jag kom hem insåg jag hur mycket annat jag skulle få in utanför de här arbetsprövnings timmarna, för er ser det inte så mycket ut men för mig är det de. Allt kommer säkert bli jätte bra när alla tider har hittat sin plats i veckan, men just nu är det bara kaos innan jag vet att detta schemat fungerar.

Det är ju allt från massage till sjukgymnastik, som arbete som ska finnas med, sen ska man ju helst ha ett socialt liv också. Det är det som är det bästa på sommaren för då är det de sociala med vännerna som prioriteras först och inte efter alla måsten som det är resten av året. Det gäller det att göra som Skalman att ställa en mat, sov och aktivitetsklocka för att få in alla bitar i vardagen som gör att livet får den livskvalite och glädjen som man vill ha!

Hur gör ni för att få ihop vardagen, har ni något bra tips att dela mer er?

Då var andra dagen här på Gotland snart till sin ända! Igår kväll anlände vi med Gotlands färjan hit till ön efter en båtresa på ca tre timmar hit. Vädret var strålande när vi gick på färjan, men ju närmare vi kom ön desto mörkare blev det och tillslut kom även regnet.

Idag har det varit lite si och så med vädret, så vi bestämde oss i morse att vi skulle promenera längs strandpromenaden in till Visby. När vi började närma oss centrum möttes vi av de stolta ringamurarna som ramade in staden. Innanför stadens murar rådde turisternas mekka, det var inte många gotläningar man mötte. Lite shopping varvades med god mat och fika. 

Runt om i Visby gjordes reklam för Tornespelen under kvällen, så efter lite övvervägande bestämde vi oss för att köpa biljetter. Vilket vi är super glada att vi gjorde nu efteråt, för vilken show det var. Riddare och gycklare med mera underhöll oss under ca två timmar, med dueller och olika tävlingar. För ni som ska hit på medeltidsveckan, kan jag varmt rekommendera detta!!!