En Oskriven Framtid

Då var man hemma igen, i hemmet lugna vrå och snart tillbaka i vardagen igen. Det känns ändå någerlunda okej, i med att vi har en underbar vecka bakom oss. Lördagen den 4 september vid halv tio var vi framme på Chanias flygplats i Grekland och så fort vi kom av planet kände vi hur värmen bara slog emot oss. Efter att ha åkt buss en och en halv timme från flygplatsen var vi framme i Rethymnon och vårt hotell. Hotellet var en positiv överaskning och väldigt fint, med mycket bra bemötande och service från personalen. I vår hotellbokning ingick helpension, vilket betyder frukostbuffe, lunchbuffe, middagsbuffe och dricka där till. Maten var super god och tack vare att det var buffe hela tiden fick man ju prova många olika grekiska rätter. Efter lunchen och middagen var det även tre olika sorters efterrätter, frukter, meloner och glass. Mina favoriter var glassen och frukterna och melonerna, all frukt var mycket sötare än vad de är här hemma. 



Vädret har varit helt underbart hela veckan, med 30 grader nästan varje dag i skuggan och strålande sol. Man såg knappt ett enstaka moln på hela veckan, vilket även resulterade i att havet var fantastiskt varmt. Jag tror aldrig att jag har badat så mycket som jag har gjort denna veckan, det blev liksom ett sätt att överleva värmen. Man levde nästan i vattnet på dagarna. Vi alla gjorde misstaget i början att gå från solstolen och ner till vattnet utan våra badskor, man höll nämligen på att bränna sönder fötterna då imed att sanden var så varm från solen.    



Veckan har bestått av en massa bad och sol, utflykter, god mat, tidiga morgonpromenader med mamma med mera. Vi besökte bland annat ett gammalt fort som heter Fortezza där man kunde se över hela Rethymnon och bergen. En annan utfärd som vi gjorde var att vi åkte ett tåg upp i bergen, vilket var jätte fint och alla människorna i byarna stod och vinkade åt oss. För att sammanfatta veckan så har den varit helt underbar, det är så mycket jag vill berätta men jag vet inte hur mycket jag kan tråka ut er med. Ni får väl skriva en fråga om ni undrar något!! 

Jaha, då har vi kommit till den dagen då det är dags att sammanfatta sommar ledigheten! I morgon börjar nämligen allvaret igen, då rehab sätter igång och då det åter igen blir fokus på att bli bättre och att utvecklas åt en riktining. Det är dock med blandade känslor som det är söndag kväll, för en del av mig vill komma tillbaka till sjukhuset och tryggheten av att några utomstående finns där med sin kompetens och skicklighet. Samtidigt som jag kommer att sakna att bara få prioritera nöjen och bara få vara ledighet, utan att något händer eller att alla drar i en från olika håll.

För det är så min vardag ser ut i vanliga fall, är det inte det ena som inträffar så är det papper eller samtal till försäkringskassa eller advokat som ska ringas. Missförstå mig inte nu, för jag är verkligen jätte tacksam och glad för alla ni som finns runt omkring mig. Ibland bara saknar man det normala livet och det är när man får känna på en liten glimt av sin gamla vardag som det blir det mer och mer påtagligt!

Sommaren började inte riktigt som jag har tänkt mig, då jag fick tillbringa ca en vecka på sjukhuset sammanlagt. Även när jag blev utskriven var det en lång kamp tillbaka, då både kraft och energi var som bortblåst. Försiktigt började jag med mina promenader igen, först runt kvartet till de blev längre och längre. Det är först denna veckan som jag har kunnat gå mina vanliga rundor igen, så fyra veckor har det tagit! Här kommer en bild på mig ett halvt dygn innan jag fick åka in på akuten, inte riktigt så som ni är vana att se mig.  Mamma skulle vara lite rolig och ta bilden på midsommarafton 2010! Väljer att ändå lägga ut den, för det är så mina dagar ser ut då och då bakom den glada minen och fasaden av smink och fina kläder!

r

Sommaren har inte bara bestått av tråkigheter, utan festival veckan började det att skifta mot roliga grejer istället för tråkiga. Det blev mycket festival firande med både stora och små människor, utflykter, travtävling, semester resor till Falkenberg och Ystad, sommarteater med mera. Mycket kul har jag trots allt hunnit med i allafall!!! Det som jag dock allt är stoltast över är att jag trotsade min egen ångest och fjärilarna i magen och vågade provköra en bil igen! Det är det första steget till självständighet i att kunna ta sig dit man vill själv!

Har ni haft en bra sommar? 

Hoppas att ni forsätter att hänga med mig i höst i min kamp för att få en framtid!

Idag har jag tagit ett stort steg till i kampen för att bli självständig igen! Tro det elle ej, men jag och pappa har faktiskt varit och provkört en automatare vid lunch idag. Den sista gången jag satt i förarsätet var dagen då olyckan hände och sen den dagen har det nästan gått två år. Jag fick känna på känslan att sitta där när min syster hade kört fast i en snödriva i vintras, men då klappade hjärtat så det skenade och ångesten bara kröp närmare och närmare. Då tänkte och kände jag bara, aldrig mer att jag ska utsätta mig för detta och detta är något som jag inte har kämpat emot från nu i sommar.

De senaste veckorna har jag tänkt allt mer på att jag borde sätta mig och provköra på en parkering bara för att se att jag klarar av det med en arm. Idag var det upp till bevis, vi körde till en bilhandlare här i stan som pappa känner för att få provköra en bil som inte hade en manuell växellåda. Först körde vi upp till en pakering, där jag och pappa bytte plats så att jag fick köra. Det gick över all förväntan, så efter det bestämde vi oss för att köra ut i trafiken istället. Ångesten och rädslan över att sitta som förare försvann mer och mer ju bättre det gick!

Så dagens besök ledde till att jag nu vet vad jag vill ha för bil och vad jag behöver ha för anpassning på den. Saker som jag inte visste fans, kunde underlätta för mig jätte mycket som tex en backkamera, automatisk vindrutetorkare som känner av regnet, en lite högre bil som är lättare att kliva i och ur med mera. Enda nakdelen är att jag måste köpa en helt ny bil för att få det jag behöver och det är där som problemet ligger, men jag får väl höra mig för vad det finns för möjligheter.



Min drömbil som har allt som jag behöver!

Idag har det varit lite molnigt här nere, så efter frukosten bestämde jag och mamma oss för att åka till Kristianstad för att titta lite i affärerna. Eller rättare sagt jag föreslog det och övertalade mamma att vi skulle åka, är väl egentligen sanningen. Strax efter elva var vi på väg och efter en timme parkerade vi bilen, bland allt annat folk. Det är nämligen festival i Kristianstad så det var ju fler än vi som hade samma tanke, men det var väldigt behagligt ändå att gå omkring i butikerna.

Jag vrål startade shoppingen genom att hitta en massa fina grejer i de två första butikerna, bland annat två skjortor, tröja och långklänningar! Klänningarna blev jag verkligen super nöjd med, för det var ett sånt oväntat köp, det är inte lätt att hitta en enkel långklänning nämligen utan massa konstigheter. Efter det kände jag att jag fick tänka mig för lite då hälften av pengarna var väck, så då satte vi oss för att äta på Zekes. Där beställde vi in en jätte god ost och skinkpaj med bröd och sallad. Efter det var det dags att gå i lite butiker som mamma ville, som vi inte har i Karlshamn. Ett jätte fint linne inhandlades, annars fick stackaren mest dra på mina kassar. Innan vi åkte hem avslutade vi med fika på Darins, mmmmmmm säger jag bara! Ibland är det mysigt att bara vandra omkring mellan butikerna utan några krav att leta efter något speciellt!

Tack älskade mamma för en jätte mysig dag, du är bäst!  

Det har blivit lite av en tradition att åka ut på Kastellet i Karlshamn och titta på teatersmedjans uppsättning av sommarteater varje år. Igår kväll var det dags för mamma, mormor, min syster och jag att packa fika korgen och bege oss ner till båten som skulle ta oss till Kastellet, en liten ö strax utanför Karlshamn. Efter en halvtimmes väntan bar det iväg ut i den varma sommarkvällen för att se på teatern Ödets makt. Vi hade tur att komma med första båten ut så att vi fick platser längst upp som hade ryggstöd. Varken min nacke eller rygg klarar att sitta någon längre stund utan stöd, men vi var förberedda och hade packat ner en kudde som gjorde det hela lite mjukare. Efter att publiken hade skjutsats ut i tre omgångar var alla på plats och teatern kunde börja. 

Det blev en kväll fylld med sång, dans, humor och lysande skådespel. Tänk att det finns så många som spelar så bra fast de är så unga, helt fantastiskt! Den gamla pensionerade statstjänstemannen Åke föll mig mest i smaken, så tack vare han lever jag nog några år längre av allt jag skrattade igår! Efter första akten var det dags för att vandra till scenplats två och där emellan en tjugo minuts fikapaus. Goda kanelbullar avnjöts i solnedgången innan det var dags för akt två, som bestod av en spännande upplösning med mycket fart och fläkt. Sen vid tio tiden smällde raketerna och det var därmed dags att ta båten in till land igen och vandra hemåt. Till alla er som bor här omkring kan jag varmt rekommendera att åka ut till Kastellet och se teatern, för det är verkligen en sommarkväll att minnas!


 


Kastellet!

Värmen bara fortsätter, så för att vinden skulle fläkta lite begav vi oss ut till Sternö badplats vid middag idag! Väl där ute valde vi en plats där det både var skugga och sol, för att kunna variera. Efter en stund i solen var jag så varm att jag nästan höll på att smälta bort, så jag flyttade in till skuggan men där var det för kallt för mig. Tillslut återstod inget annat val än att gå ner till strandkanten för att känna på vattnet.

Precis när vi kom från parkeringen hade vi stött på några vänner som sa att det enbart var 15 grader i vattnet, vilket verkligen stämde när man stoppade i tårna i vattnet. Ju längre ut man gick i vattnet desto mer isade det och krampade i benen, så efter lite tvekan var jag uppe på stranden igen. Efter lite diskuterande med mig själv kom jag fram till att det inte fanns något annat val än att försöka mig på ett kärringadopp, om jag skulle klara av att ligga i solen igen. Med bestämda steg gick jag ut i vattnet och doppade mig snabbt innan jag gick lika bestämt upp igen. Efteråt var jag extremt glad för att jag hade tagit mitt första dopp för säsongen, för då var nämligen solens strålar riktigt behagliga! Nästa gång kanske jag till och med kan få använda min flytsnabel som vi hade släpat med oss, men som inte riktigt var läge att använda idag....

Efter mycket resande så känner jag mig så här idag!




Jäkligt ont och jäkligt trött.....

För några veckor sedan startade jag mitt sommar projekt, att odla några grönsaker. Frön av rädisor, sallad och sockerärtor sattes i jorden, för att sen försvinna under ett täcke av jord. Spänningen har varit stor att se om det skulle börja sticka upp något grönt ovanför jordtäcket, då jag inte har särskillt gröna fingrar i vanliga fall.
Så här ser det iallafall ut efter några veckor:

  

Bilderna är tagna efter två gallringar, vilket man kan ha svårt att tänka sig. Tydligen fungerar inte finmotoriken riktigt bra på min vänster hand heller, då det verkar som jag har tappat halva fröpaketen på vissa ställen. De står nog fortfarande för tätt, men det svider lite i hjärtat att rensa bort för många när de växer så bra! Nu återstår bara att se om det blir några grönsaker under de små gröna bladen!

Mina sockerärtor börjar att slingra sig runt mina bambupinnar!



Fortsättning följer...

Ibland vill man bara vara liten igen...
Då var ens största bekymmer vilken leksak man skulle leka med och alla stora beslut bestämdes av någon annan. När man var ledsen kunde man få krypa upp i ett knä för att få tröst och efter det var allting bra igen.

När man är vuxen fungerar inte livet så, då måste man ta alla beslut själv och bekymrena är oftast större. Jag vet att jag inte är ensam och att jag har många underbara människor runt omkring mig, som ger mig mycket energi, glädje och tröst! De är alla ni som gör att allt känns värt att kämpa för och gör att man tar sig igenom även en dålig dag. För livet går upp och ner för alla, men man har det jobbigt i olika perioder. Ibland tycker man vissa människors liv bara rullar på av lycka, men man glömmer bort att man inte alltid ser eller vet allt.

Det är ju ingen som ser på mig att jag har ont om jag håller uppe en glad fasad, fast tittar du lite närmare så ser du att kanske inte allt stämmer överens med det du ser vid första anblicken. Vid närmare granskning ser du helt plötsligt att höger armen bara hänger, att jag vrider på huvudet och håller vänster armen bakom nacken, att ögonen är smala och lite röda runt omkring osv. Då helt plötsligt få du veta att armen är förlamad och att det är därför den hänger, att jag vrider och håller armen vid nacken för att det gör så förbannat ont att jag inte kan ha nacken rakt och att ögonen är små och röda för att jag är så trött.

När man lever med ständig smärta har man bra eller dåliga dagar, beroende på vad man gjort och inte gjort. Ibland kan man inte alltid styra det och ibland väljer man att ta konflikter med sin egen kropp. I lördags gjorde jag ett val att gå på en väns bröllop och jag visste att jag skulle få böta för det rent smärtmässigt, men det var värt det. Det jag inte hade räknat med i tabellen var att jag skulle på undersökning i Jönköping i måndags vilket innebar 6 timmar i bil. Detta är behandling som jag vill och måste göra, men ändå känns det så hårt när man straffas så enormt för det. Ända sen i tisdags har det känts som jag gått i en dimma då smärtnivån har varit fruktansvärd. Idag är tredje dagen det är så här och jag känner hur paniken sprider sig i kroppen över att det inte vänder, men innerst inne vet jag att det bara är att härda ut. 

Ändå önskar jag idag att jag var liten igen och att man bara fick krypa upp i mammas eller pappas knä igen och bara gråta så att tårarna forsar, för att sen problemet bara skulle försvinna..... 

För några helger sedan damp det ner en karta från Stigmännen (orienteringsklubb i Karlshamn) i brevlådan. Kartan var en del i ett projekt som olika företag i Karlshamn och Landstinget Blekinge driver tillsammans för att främja folkhälsan. Projektet heter hitta ut och tanken är att folk ska få motivation till att komma ut i naturen och röra på sig. På kartan finns olika kontroller utmärkta i olika områden och på varje kontroll finns en bokstav som du ska skriva ner. Svårighetsgraden på kontrollerna varierar mellan lätt och svår och vissa av dem är även handikappanpassade.

Ända sedan olyckan har jag haft svårt att gå på ojämn terräng då min balans inte längre är den bästa, vilket har lett till att jag ofta trillar. Varje gång man ligger där på marken byggs en rädsla upp att man ska trilla igen, vilket gör att man blir lite feg och gärna går på ställen där man känner sig säker. Min vanliga runda på cykelvägen vid havet kan jag nästan gå med ögonen stängda nu, då jag vet varenda ojämnhet i trottaren efter två års tid. Att göra saker och ting lätt för sig själv är nog något som vi alla har gjort någon gång, men ibland behöver man någon som säger till en och drar iväg en på nya äventyr för att man ska våga.

Mamma såg kartan från hitta ut som det perfekta tillfället att få se nya terränger och gå nya rundor. Förra helgen drog därför mamma och pappa med mig ut på nya marker, där det inte längre var tryggt och säkert utan en utmaning. Vi började på Boön där det var gott om stenar och rötter längs gångstigen, vilket blev världens träning för mig. Det viktigaste var att jag trots detta klarade det, även om det gick väldigt långsamt och att prommenaden tog tid. Idag var det därför dags för nya kontroller på Sternö och vi lyckades ta alla fyra. Efter två timmars promenad både på stigen och i skogen var det äntligen dags att sätta sig i bilen och köra hem och slänga sig i soffan, dock vad det en trött men väldigt nöjd Therese som satte sig. Detta är ett väldigt enkelt sätt egentligen att hitta lite motivation till att röra på sig för alla! Trots att man kämpar som ett djur för att ta sig upp på ett berg eller över sten och man känner sig som en get med skakiga ben, så är det värt det varje gång när man hittar kontrollen!



För er som inte bor här så finns detta projektet i andra städer! Gå bara in på deras hemsida hittaut.nu för att se vilka som är med i detta, för som sagt är det verkligen ett bra sätt att komma igång!

Ibland önskar jag att livet var lite lättare.... Idag är det en sån där jobbig dag, då smärtorna i nacken är överjävliga och det känns som att huvudet ska gå av. Det känns som att man balanserar en stor fotboll på en tändsticka, som bara väntar på att gå av! Jag vet att jag får böta varje gång jag har varit iväg eller liknande och jag tycker att jag är väl förbered på hur dagen efter ska se ut, ändå vaknar man med en chock att det är värre en vad man trodde varje gång. Det är väl hjärnans sätt att förtränga de dagarna som är mer än vad man mäktar med!

De små stegen på smärtskalan från 6, vilket är min varje dag smärta till 10 på skalan kan betyda så oerhört mycket. För ni som inte är i vårdkarusellen eller arbetar där så kallas smärtskalan egentligen för VAS skala, då 0 är ingen smärta alls och 10 värsta tänkbara smärta! Snart är det en ny dag, som förhoppningsvis ska vara lite bättre smärtmässigt!

Vem har inte hört ordspråket, vill du bli fin får du lida pin? De flesta har nog hört det någon gång! Första gången jag hörde det var nog när mamma skulle borsta håret och sätta upp frisyr på en när man var mindre, man gnällde och gnällde för att man var håröm och tillslut kom de här orden för att man inte skulle klaga.

Idag är det i allafall dags att slinga håret och klippa sig igen, snacka om att 12 veckor går snabbt. Tre månader har flugit iväg och man börjar fundera på allt som man har gjort under den tiden. Ordspråket ovan stämmer väldigt bra överens med hur det känns när jag ska gå till frisören. Innan olyckan tyckte jag bara att det var mysigt att gå till frisören och bli ompysslad men nu har det bytts ut mot en kamp mot ökad smärta. För hur skönt jag än tycker att det är att gå till frisören så har det blivit väldigt jobbigt!

Ni förstår med en nacke som inte går och styra så hänger huvudet med varje borst tag genom mitt hår och det slungas framåt och tillbaka. Sen är det dags för att tvätta håret i ett sådant fat som börjar vid nacken, men kruxet är att jag inte orkar hålla emot huvudet mot handfatet. Därför lägger jag all min tyngd på det, vilket innebär att det hela tiden flyttar sig. Så det är som rena katt och råtta leken att tvätta håret för frisören, för det gäller verkligen att jaga håret. Den tredje grejen som är väldigt ansträngande för nacken är allt sittande, det tar ju nämligen en stund hela denna processeduren.

Trots allt detta är det ändå värt att få känna sig fin i håret när man går ut där ifrån, för som sagt ibland måste du lida pin för att bli fin! 

Idag tog jag mod till mig och gjorde något som jag aldrig har vågat förut..
Jag erkände för mig själv att jag inte klarade av en sak och bad en främmande människa om hjälp.
Jag svalde min egen stolthet för att lösa situationen rent praktiskt, vilket gjorde att jag klarade av det...

Efter ca en månads väntan på att få en tid hos ortopedtekniska var det äntligen dags för att besöket! Handen har blivit allt mer svullen efterhand, då den gamla handsken som inte passade töjde sig och gick sönder mer och mer. För att slippa vakna med en blå och svullen hand varje morgon eller under promenader skickades en remiss till ortopedtekniska för att göra en specialhandske. Ibland är det inte lätt att ha en lång men smal hand, då passar inte ens xs.

I min fantasi hade jag nog föreställt mig att kompressionshandsken skulle göras på plats när handen måttades, men ack så fel jag hade. Efter ett trevlig besök hos den kunniga kvinnan som ropade upp mig och hämtade mig från väntrummet, kom det fram att måtten på min hand skulle faxas ner till Tyskland. Där programerades mina mått in i en maskin som stickar handsken, precis så att den passar min hand. Tänk vilken resa min handske har gjort innan den dimper ner i min brevlåda.

Som sagt så togs idag bara mått överallt av handen, handled och fingrar för att se att varenda centimeter passade! Så nu är detta besöket gjort och avslutat för denna gången tills jag har provat den en vecka och se så att allt stämmer! Då är det dags att ringa till den trevliga kvinnan igen för att göra en vante till att ha och byta med!

När jag fyllde år frågade många vad jag önskade mig.. För många är det en självklar fråga att svara på, men för mig var det inte längre självklart att önska sig saker. Visst stod några saker på listan, men även saker man inte kan ta på. En sak som jag sa spontant att jag önskade mig, var att få gå ut och dansa en kväll! Det är inget jag prioriterar varje helg, eftersom det kräver väldigt mycket energi av mig. Så det blir bara vid speciella tillfällen som det är värt det.

Underbara vänner och syster som man har gjorde att önskan gick i uppfyllse och ordnade det i födelsedagspresent till mig. Nu har kvällen äntligen kommit då vi ska gå ut på mina vilkor och inte tvärtom. Oftast är det ju jag som måste anpassa mig till omgivningen då det är jag som har andra förutsättningar, men ikväll är det tvärtom. För en gångs skull är jag precis som resten av gänget och inte den som sticker ut. 

För att orka så länge som möjligt ikväll står det vila på schemat hela långa dagen, förutom då jag ska ner till stan och bli sminkad! Känns lite konstigt att bara få vara och att alla ordnar och fixar, tänk vad underbara vänner och familj man har som alltid ställer upp.

Tack Ida, Elin, Josse, Anna och Sara för att ni gör detta för mig! 

Samhället har blivit så hårt på något sätt och det är därmed inte så vanligt att man ställer upp och hjälper en främling. När min olycka hände blev jag så fruktansvärt besviken på alla människor som bara saktade in förbi olycksplatsen och bara stirrade utan att någon stannade och frågade om jag behövde hjälp.

Fast i förra veckan blev jag faktiskt bevisad motsatsen! Jag hade precis varit inom Ica i stan och handlat några grejer och stod i kassan och skulle betala. Efter några kunder före mig var det äntligen min tur, så jag tog upp min lilla portmonä och betalade med kort. Det här momentet att betala är väldigt stressigt för mig, för det tar nämligen en stund innan jag har fått upp och ner mitt kort osv, så tillslut har man bara en kassörska som stirrar på en att man ska skynda sig. Detta hände här med, men till råga på allt rullade hon inte ner mina varor ner för rullbandet utan la dem uppe vid kassapparaten. Jag försökte arbeta så snabbt som möjligt för att de andra skulle komma fram, men kände mig ändå stressad.

Precis när jag hade fått ner min plånbok sa damen bakom mig, Jag förstår precis hur du har det och började hjälpa mig att packa ner mina varor. Så himla gulligt! Tänk att en sådan liten handling kan förgylla dagen för den människan som blir hjälpt! Det konstigaste var ju att inte kassörskan erbjöd sig att hjälpa till när det var hon som var irriterad!

Jag har nämligen inte riktigt kommit så långt i min acceptans av handikappet att jag vågar be en främling om hjälp, det är mycket lätttare med någon som är väldigt nära. Därför är det fortfarande skönt om det är någon som frågar mig och inte tvärtom.

Ända sedan olyckan har jag tvingat mig själv att åka bil igen, trots rädsla att något ska hända igen. Varje gång någon bil kommer lite för nära eller i hög fart emot en, bankar mitt hjärta lite extra. När de sedan har kört förbi inser man att man har hållit andan under tiden för först då andas man ut ett långt andetag.

Nästa steg är att köra igen, vilket jag inte har förutsättningar för ännu. För några veckor sedan satt min syster fast i snön på vår uppkörsel, då tvingades jag sätta mig i förarsätet för första gången sedan olyckan. Min syster var ju tvungen att puta på bilen och jag skulle ju bara gasa, men gud vilken känsla av ångest det var att sitta där. Så många minnen som kom på de få minuter som jag satt där, tankar att det skulle smälla och att den där knuffen skulle komma! Jag har bearbetat olyckan och känner mig klar med den bilen, dock kommer ju känslorna tillbaka när man sitter i en situation som man inte har varit i sedan olyckan.

Att vara nackskadad och åka bil är ingen bra kombination, varenda gupp eller farthinder känns som tusennålar som skär in i nacken. Min familj och många vänner har lärt sig köra efter mina förutsättningar och med mjuka invbromsningar osv. Nu har dock tjärlen i marken från den hårda vintern gjort sig påmind, för igår när vi åkte till Ikea hela familjen var det som att åka på kulersten nästan hela resan. Vägarna är riktigt dåliga nu, men de flesta tänker inte på det. Ni bara observerar att den är ojämn, men funderar inte på vilken smärta den orsakar om man har någon skada eller sjukdom i sin kropp. De funderade inte jag heller över innan, man gör inte det från man hamnar i en situation där man behöver tänka på det! Jag tänker inte förorsaka upplevelser eller glädje för att slippa att åka på vägarna, men däremot tänker jag ta så stora vägar som möjligt!

Jag och mamma har hittat Karlshamns Mount Everest idag, iallafall när det är isbelagt! Efter att jag hade haft en lång sovmorgon bestämde vi oss för att gå en promenad runt strandpromenaden. För er som inte känner till Karlshamn så bra, är det en promenadslinga längs med havet! Vi hade dock inte tagit med i beräkningen att hela rundan var isbelagd. Så när vi kom till en lång uppförsbacke var det med stora insatser och risk för att få ännu fler sträckningar och blåmärken på min lilla kropp som vi började vår bestigning. Mamma tog täten med mig under armen och testade vilken väg som var säkrast för mig att gå! Tack vare det och en viss typ av ankgång från min sida så klarade vi oss från att trilla på rumpan. När vi väl kom ut på vägen igen, pustade vi ut och var stolta att vi hade fullföljt rundan trots svårigheter.





Ibland gäller det nämligen att inte ge med sig när man råkar ut för något. För att övervinna det man är rädd för måste man trotsa det och se det som en utmaning. Som några av er vet har jag trillat några gånger sedan olyckan pga dålig balans och sämre styrka i mitt höger ben. Den senaste gången var förra helgen, då jag förvisso landade mjukt i en snödriva men sträkte mig rejält på höger sidan av ryggen. Efter att man har trillat så finns det alltid en viss rädsla att man ska trilla igen nästa gång man går ut. Då gör man ett val att antingen låta rädslan styra en eller bita ihop och vara ännu mer försiktig när man promenerar nästa gång. Jag valde det sista alternativet, för jag vill att mina svårigheter och funktionshinder ska hindra mig från att göra det jag vill så lite som möjligt!

Idag stod det massage på schemat, vilket verkligen var behövligt!
Nu har vi kommit så långt efter x antal gånger att jag faktiskt njuter av det och tycker det är skönt. För i början var det inte det, varenda gång handen nuddade min hud på ryggen och ländryggen var det som tusen nålar av obehag. Ju fler gånger jag gick desto skönare och behagligare har det blivit! Så nu har min lilla massage timme varannan vecka blivit viktigare och viktigare, både för avslappningens skull men även för att det en av de få saker som blir bättre och bättre. Man behöver lite framgång i motgångarna för att orka!

Efter massagen blir jag alltid jätte seg och trött, så det har varit vila hela eftermddagen!
Så nu laddar vi upp för kvällens fredagsmys med Let´s dance!

Jisses, sitter här utslagen i min älskade soffa och ögonlocken känns som bly. Som ni vet har min kraft och energi varit väldigt begränsad sedan olyckan och jag har fått prioritera vad jag är tvungen att göra och det jag verkligen vill göra.

Allt som man många gånger tar förgivet i vardagen, kan vara rena energislukarna för min kropp som tex att göra sig iordning osv. Bara att sitta i ett samtal med någon/några gör att min hjärna jobbar på högtryck för att fokusera på vad alla säger, bearbeta det och sedan formulera ett svar. För många av er innebär det inte några problem, men för mig tröttar det verkligen och då pratar vi samtal utan ljud runt omkring. Tänk en fläkt som surrar i bakgrunden, någon som skär med gaffeln i porslinet, en radio som spelar i bakgrunden och flera människor som konverserar... De flesta kan sålla vilket ljud man ska lyssna och fokusera på, men för mig blir det rena kaoset då jag inte kan sålla bort det som är oviktigt.

Idag har jag haft en jättebra förmiddag på rehab, med bra möten och uträtade ärenden. Fast det bara rörde sig om att vara iväg i ca fyra timmar från dörr till dörr, så var jag helt slut när jag kom hem. Så mitt eftermiddags nöje är att bestämma date med soffan för en liten tupplur och tv tittande!