En Oskriven Framtid

Tiden går så himla snabbt, tänk till hösten är det fyra år sedan jag tvingades flytta hem igen. Mina saker och mitt hem packades ner i flyttlådor på oviss framtid. Målet har hela tiden varit att få packa upp sakerna igen, så snabbt som möjligt och snart är det förhoppningsvis dags. Väntar bara på att en fin lägenhet med hiss eller med inte så många trappor ska dyka upp.

Under hela våren har jag funderat mer och mer på vad jag kan använda av mina saker i flyttkartongerna, då mina förutsättningar har ändrat. Saker och ting måste istället anpassa sig efter mig och tvärtom. En av de sakerna som jag inte kommer att kunna använda är min porslin tallrikar, då de är för tunga. Men det är med sorg i rösten som jag skriver detta, dels tycker jag om dom och sen är det väldigt mycket känslor förknippat till de där tallrikarna. De symboliserar mitt friska liv, där jag kunde välja saker/tallrikar efter form och färg istället för nu när jag måste välja efter tyngd och kant. Jag vet innerst inne att jag måste göra så, men det skär i hjärtat och gör mig lite förbannad över att behöva anpassa sig efter skadan. Jag vill att det ska vara tvärtom, men i vissa situationer finns inget annat val.

För att det ska kännas lite bättre, ska min kusin få tallrikarna i student present från mig. Även om det finns andra saker han kanske uppskattar mer, så kommer det kanske väl till pass när han flyttar första gången. Hoppas att han inte läser detta, men det brukar han inte göra! 

Livet är väldigt tufft ibland, när man påminns om något som man varje dag försöker minimera till att ta minsta möjliga plats...

I lördags lovade jag att berätta lite om hur klicker träningen fungerar. Jag och Caspian tränar några minuter varje dag, vissa saker är svåra och andra lätta. Vi har börjat med tre olika saker samtidigt, på grund att Caspian enligt tränaren var väldigt lättlärd och att det var viktigt att han inte blev uttråkad.

Klickerträning är ett sätt att träna hund på, ett av många olika som finns. I denna typen av träning använder man sig bara av positiv förstärkning. Man använder sig av en liten dosa som säger klick, som ska i sin tur betinga belöning. Om man inte vill använda sig av dosan, kan man använda munnen som klick eller ett annat ljud. Detta använder man sig av för att förstärka det betendet man vill få fram. Fördelen med denna typen av träning är att tajmingen blir exakt. Precis när Caspian gör det jag vill kommer ett klick, inget ord i världen kan vara lika precist. Med klicket kommer godiset och efter många gångers övning vet hunden hur den ska göra för att få godiset. I denna träningen är det viktigt att använda en belöning som inte används någon annanstans. En annan fördel med klickern är att du som förare kan vara trött, arg, ledsen, glad, klicket låter alltid likadant oavsett.

Fortsättning följer med vilka övningar vi gör...

Det har varit en händelserik helg! Igår var jag, mamma och Caspian uppe i Emmaboda och träffade servicehunds tränaren för första gången. Var först lite tveksam till att lägga den tiden och orken på att göra detta nu, men sen tänkte jag om. Det är ju nu man måste lägga grunden när han är såhär liten. Tränaren tyckte nämligen likadant, ju mer han lär sig nu desto bättre.

Efteråt är jag så himla glad över att jag och Caspian fick träffa henne. Hon var så duktig och hade väldigt lätt att lära ut. Efter mycket diskussion bestämde vi oss för att lära in via klicker. Fast istället för att ha klickern i handen, gör jag ljudet med munnen. Med klickern kan jag sedan lära in ord som, putta, dra och tass på. Putta kan sedan användas för att tex putta upp dörren, lådor osv. Dra kan användas för att hjälpa mig med sockorna. byxor med mera. Tass på för att tända lampor, öppna papperskorgar med mera.

Under veckan kommer jag berätta lite mer om klicker träning, orkar inte riktigt nu. Fortsättningsvis kommer jag även forhoppningsvis kunna delge er våra framsteg med bilder och ord.

Nu blev det ett sånt där hopp igen med bloggen och jag ber åter igen om ursäkt. Vet att det är många av er som varje dag tar en titt om jag har skrivit något. Mitt eget mål är att skriva en gång om dagen, men ibland räcker inte orken eller tiden till. Hur gärna jag än vill, så går kroppens vilja ibland allra först.

Anledningen till detta hoppet av inläggen är en halsfluss. Under påskhelgen började jag mer och mer att få ont i halsen, vilket höll i sig. I tisdags morgon ringde jag till vårdcentralen då jag kände att jag behövde ett svar innan jobbet. Fick komma till deras drop in, där jag fick träffa en läkare som jag aldrig hade träffat innan. Han började att välkomna mig genom att säga "Jaha, vad är ditt problem nu då" och sen tittade han mot datorn. Antar att han hade läst mina journalen, där det står om min nacke och dess komplikationer. Blev så förvånad och samtidigt arg över att blivit bemött så, tyvärr var det inte nog med det. När han skulle titta i halsen, kunde han inte titta eller ta halsprov på grund av att jag inte kunde gapa mer än ca 25 mm. Svepskäl för att detta var över hans kompetens antar jag, för två läkare innan dess har kunnat ta halsprov sedan olyckan hände. Det hela slutade med att han sa att det var en virusinfektion, vilket medförde att jag kämpade på hela veckan med allt som skulle göras. Ögonen har hängt nere vid knävecken, men vad gör man...

Under veckans lopp tycker jag det har blivit sämre och sämre, både rossel i lungorna, hängig, svullen hals och ont. Så i fredags fick jag nog, orkade inte mer och fick en ny tid till vårdcentralen. Där jag träffade en annan läkare som tittade i halsen med mera och konstaterade halsfluss samt lite rossel i lungorna. Pencillin skrevs ut, vilket har knockat bakterien. Så nu är jag på bättringsvägen igen!

Men det man kan konstatera efter den här upplevelsen är att visa läkare har en förutfattad mening. Bara för man har en kronisk skada behöver man inte vara en patient som hänger på låset hela tiden. Jag har samma rätt som alla att "bara" ha en halsfluss och bli behandlad därefter. Håller ni inte med???

Nu är jag och Caspian precis hemkomna från ett besök hos veterinären. Det var nämligen dags för den andra vaccinations sprutan som man tar när valpen har blivit tolv veckor. Vaccinationen är till för att förebygga vissa sjukdomar som hunden kan få i samband med att man träffar andra hundar och djur.

Efter sprutan är tagen får man dock vänta tio dagar till innan man besöker någon annan lekkamrat till hund. Ska bli så spännande och kul för både Caspian och mig när vi kan träffa våra bekanta med hund. Man är lite spänd hur det ska gå. På lördag nästa helg är det fritt fram!

Veterinären kollade även över Caspian lite allmänt, ögonen, höfterna, status med mera. Han var i bra skick enligt honom och höfterna var det inget problem med, utan han kan fortsätta att springa i trapporna. Han älskar ju att springa upp och ner ute på berget och i trapporna, så jag har varit lite orolig för att jag skulle stoppa honom. Vi diskuterade även det här med hans mat, då han inte är så intresserad av sin matskål. Han äter lite grann sen är det bra, så nu får han mindre än vad uppfödaren sa. Men han mår tydligen bra av det! Det kommer väl att han äter bättre och bättre, aptiten har ökat i allafall sen jag bara låter matskålen stå framme en halvtimme varje gång och sen får han vänta på nästa mål!

Skönt att allting var bra med mitt lilla hjärta, alltid en viss oro när man är hos veterinären.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. I eftermiddag skulle jag göra en god gärning genom att rysta Caspians täcke på hans sovplats, då han de senaste dagarna har blivit en grythund istället för urhund. Detta medför att hela pälsen har varit full med jord, vilket i sin tur har hamnat i hans sovplats.

Jag föredrar att ha det rent i mitt sovrum, så jag tyckte att det var dags att städa. Jag går in mot hans korg, med lilla Caspian i hasorna (mattes pojk). När jag har ryst täcket och går in i sovrummet för att lägga det i korgen igen, hör jag bara ett brak bakom ryggen på mig. På golvet samt i det ny rysta täcket ligger massor med jord samt min fina murgröna. Det visar sig att han hade lite tråkigt när jag bäddade så då hade han sett små gröna blad som hängde ner, vilket han inte kunde motstå. Tyvärr orkade inte krukan belastningen och hamnade på golvet. Fördelen är att han nog blev så rädd att han inte kommer att göra det fler gånger!

Har man inte jobb, så skaffar man sig!

Äntligen sitter jag nu i soffan efter en lång dag. Är så trött i hela kroppen, samt huvudet och smärtan stegrar på grund av det. Vissa dagar blir det lite för mycket bara... Det har varit mycket på jobbet, men det är väldigt kul. Sen har jag träffat en underbar vän, för en lång och härlig pratstund. Du är så fin min älskade vän Rosa!

Trots att man tycker allt är kul och ger mycket, måste man ibland få uttrycka att man är trött. Vissa dagar mer än andra, och just den här tröttheten vid kronisk smärta är inget man kan sova eller vila bort. Den finns där i botten och blir sämre beroende på vad jag gör! Det är inte alla som accepterar den tröttheten, eller rättare sagt inte förstår att den skiljer sig från vanlig trötthet. Det kanske inget man kan begära heller, men när man är mer trött än vanligt vill man bara att alla ska "fatta"....

Efter lunch idag tog jag mig med tre härliga tjejer som sällskap till Väggabadet för att mjuka upp kroppen lite i varmvatten. Känner verkligen skillnad rent rörlighetsmässigt, när jag har varit i badet. Egentligen skulle jag behövt det mer än vad jag faktiskt går dit, men kroppen orkar inte med hela processen alltid. Att bada är ju en hel ansträngning i sig, sen ska man duscha och ta av och på kläderna innan dess. För att orka med det behöver jag nästan vara ledig en dag!

Idag blev det lite mer än varmvattnet med imed att jag hade en söt tjej som ville simma lite först med mitt sällskap. Gick i bassängen och trodde inte att jag skulle klara att simma då jag hade glömt min flytpuff hemma. Den gör nämligen att höger armen flyter vilket hjälper till att hålla hela kroppen flytande och lättare att simma med. Trots att puffen inte var med tänkte jag att jag skulle prova att simma utan och det gick faktiskt. Tungt som skjutton blev det och lite sidsim istället för bröstsim, men det gick faktiskt. Simmades nog totalt två längder, sen gick jag resten på botten.




Man klarar mer än vad man tror, glöm aldrig det!!!

Igår klockan tio var det dags för ett litet besök i Malmö igen, hos bettspecialisten Thomas List. Var där senast i slutet av november och då fick jag en bettskena, instruktioner om träning för muskulaturen i käken och en smärtdagbok där jag skulle gradera hur smärtan var morgon, middag och kväll. Dagboken skulle även hjälpa mig att se vad som gjorde att jag fick mer eller mindre ont!

Besöket igår började med att vi gick igenom smärtdagboken, där han kunde konstatera att han tyckte att det hade börjat att gå åt rätt håll de senaste två veckorna. Förmodlingen på grund av att jag hade fått mer rutin med bettskenan. Har varit svårare än vad jag trodde att vänja mig vid den, det är mer obehagligt än vad jag trodde att ha något okänt i munnen. I sömnen har jag plockat ut den alla nätter utom den sista veckan, så jag kanske vänjer mig mer och mer. Bara att fortsätta kämpa med lilla Bettan!

För att kunna minska smärtan under dagen fick jag en smärtkurs i ansiktssmärta och smärta generellt och övningar som jag skulle göra för att bryta spänningarna i käken under dagen. Fick även prova en apparat som hette biofeedback, där du satte en platta över käkmusklen och sen fick man spänna och slappna av. När käken var spänd lyste lampan på apparaten rött och när jag var tillräckligt avslappnad visade den grönt. Denna apparaten används för att man ska känna på hur det ska kännas när käken är avslappnad, vilket gör att man lättare kan hamna där i vardagen.

Nästa besök blir i april, då jag är en av patienterna som ska tas upp av deras smärtteam i Malmö. För att veta hur vi ska gå vidare. Fram tills dess är det bara att ligga i hårdträning!